niskalainen

Hjälp! säger jag bara. Igår var det ett tillfälle då jag fylldes av sån extrem lycka och glädje över den här lilla tjejen, vad gjorde jag innan jag fick barn? Vad var största meningen med livet? Vad la jag ner mest energi på? Jag minns att när vi var på återkoll hos MVC när Greta var 6 veckor så sa barnmorskan att jag verkade salig. -Ja, jag ÄR salig, svarade jag med ett stort leende på läpparna och så känner jag fortfarande. Jag ska göra allt i min makt för att inte hamna där jag var för några år sen, alltså då jag gjorde tusen saker och försökte utöka dygnet till 30 timmar. Hade jag inte redan börjat ändra på det och börja leva mer i nuet innan jag väntade Greta så hade jag med all säkerhet varit en av de som vantrivs med föräldraledighet, ja som vantrivs med allt som stannar upp.

Att det här med att få barn är livsomvälvande visste jag ju innan men jag förstod aldrig. Och jag kunde inte heller ana att det skulle leda till sån stor motivation att tänka mer på jordklotet vi går på, att källsortera, köpa/ta emot begagnade kläder, utesluta tillsatser i mat och laga maten ännu mer, ännu oftare från grunden. Jag har satt ett barn till världen och helt plötsligt känner jag oerhört stor inspiration över att göra det jag kan för att hjälpa till att rädda världen åt mitt barn.

Greta sover gott i min famn just nu så ni får hålla tillgodo med en bild från igår:

Imorse var det 20 grader varmt ute när jag gick upp med Greta kl.07:00. Jag vet inte vad som hände men hon sov bara 1 timme och 40 minuter igår på hela dagen mellan 08-19. Jag tror hon håller på att ändra sina sömnrutiner för hon har varit vaken betydligt längre stunder och sovit kortare stunder på dagen i några dagar nu.. Vi hänger med bäst vi kan i det nya och väntar med spänning på hur det till slut kommer landa :-) När det var dags för kaffe tog jag med kaffet, ett täcke, en tidning, några leksaker och systemkameran ut på gräsmattan på gården och slog mig ner med Greta. Uuuuunderbart!

Igår kom Josse på besök en sväng och stannade över natten. Hon ska köra Pite-Linköping så vad är bättre än att ta det via ett stopp i umeå liksom? :-) Vi hann snacka en hel del skit och dessutom avnjöt vi årets första färskpotatis, mumma! Jag hade dessutom gjort den där blåbärsglassen jag skrev att jag skulle göra och gud så underbar den var! Och jättelätt att göra även utan glassmaskin. Hade jag ätit lika mycket av köpeglass hade jag fått ont i magen, men inte nu. Bra, då ska jag äta ännu mer nästa gång ;-)

Tack Josse för besöket!

Igår morse upptäckte äntligen Greta hur man sa det där hon övat på så länge men inte riiiiktigt lyckats fullt ut med. Hon har ju bara lyckats säga ba-ba-ba-ba men nu har det iallafall lossat och nu är det mest ma-ma-ma-ma för hela slanten! Så skönt det måste kännas för henne att äntligen lyckas prata om och ropa på rätt förälder.
Imorse pratade hon innan hon ens öppnade ögonen, det lät så här:
-Ma-ma-ma-ma hihihi ma-ma-ma... och sen vände hon sig på mage innan hon slog upp ögonen med ett stort leende. Såklart, hon drömde säkert om mig... ;-)

Igår var det som att Greta var inprogrammerad på krypövning så fort hon kom i magläge. Ajajaj så tråkigt när det enda som händer är att man tar sig bakåt nån dryg meter. Men så stark hon är nu! Hon häver sig upp på raka armar och trycker upp rumpan i vädret men det är någon liten detalj som inte riktigt hamnat på plats och därför landar hon liksom längre bak än hon började. Hon blir skitfrustrerad efter några gånger, med rätta. Skulle jag å bli. Men mammas älskling, det ger sig och om några år kan du läsa det här och se att ingenting är omöjligt.

Ba-ba-ba-ma-ma-ma-ba-ba-ma-ma osv. Det har satt igång nu (igår faktiskt) och är fullkomligt ljuvligt att lyssna på. Men nu sover Greta efter fyra timmars intensiv vakenhet hela morgonen och förmiddagen då hon även har pulat i sig gröt, äpple och en bit Gretas lantbröd (ja, det finns i affären och W kunde bara inte låta bli att köpa det) :-)

Svar: Hon somnade med två fingrar i pappas näsborre och andra handen med ett stadigt tag runt pappas pekfinger. Pappa fick MVG med andra ord.

När jag var 500 meter hemifrån på väg tillbaka från löpturen ringer William på mobilen. Jag hör Greta hulka och gråta i bakgrunden och den lugna promenaden sista biten hem blev en tjurrusning uppför backen. Väl hemma möts jag av en MYCKET upprörd tjej och en ledsen pappa som kände sig helt värdelös (jag menar, vem skulle inte göra det även om man VET att ens enda fel är att inte vara mamma?) var det bara av med jacka och tröjor och börja amma omedelbums ett bra tag innan Greta slutligen somnade. Nu sover hon och pappan. Jag har fått till min stretching och undrar om det är 26-veckorsfasen eller om det bara var olycklig tajming. Annars är utvecklingsfas det bästa ordet jag lärt mig sen Greta kom. Det kan förklara det mesta och trösta en själv samt skänka tålamod och förståelse när allt är upp och ner.

Jaha hörrni, Greta har sovit 12:30 till 15:15 och jag sov en och en halv timme tillsammans med henne :-) Nu har jag just fått i mig lite mellis och mår super!

Förresten kom jag och tänka på en sak. Vi har inte använt barnvagnen på snart två veckor. Storchenwiegesjalen var med andra ord ett höjdarköp.

Greta har kommit på att man kan klämma på mammas tuttar. Mammamys, säger Greta. Ajajaj, säger mamman när sylvassa bebisnaglar skär in i bröstvårtan.

Jag glömde förstås kameran. Vet inte varför jag skrev att jag skulle ta med den men det var nog enbart därför som jag glömde den. Resan upp till Piteå över dagen med Greta gick hur bra som helst, hon var störtcool och på superhumör hela dagen. På kvällen när vi kom hem trodde William att hon hade fått adhd för hon var sjuuukt hyper men jag antar att hon hanterade dagens alla ansikten och intryck genom att hoppa och tjuta tills hon somnade ;-)

Greta i Emmaljungan årsmodell -80 på farmor och farfars gård i påskas:

Sen vi hördes sist har vi hunnit med två promenader runt Nydalasjön, ett försök till joggingtur, en j-la massa stretch som följd av joggingtursförsöket som blev ett halvfiasko på grund av ett löparknä som visst inte läkt än på två år. Skit. En månad knappt till 10 km på blodomloppet och jag kommer med all säkerhet få promenera största delen om inte ett mirakel sker. Men miraker sker dagligen så helt hopplöst är det ju inte. Stretch, stretch, stretch och inte springa när det gör ont. Som tur är gör det så ont att det inte finns en suck på jorden att jag skulle kunna springa även om jag var så dum att jag gjorde det ändå men jag ska inte heller springa tills det gör ont utan sluta innan det börjar kännas av. Om jag ens ska springa alls. Styrketräning är ju också bra, sån som man kan göra hemma.

Vi har blivit med vävd långsjal! En Storchenwiege i färgen Ulli som turligt nog hittades på blocket för hälften av vad den skulle kostat ny. Jag har ägnat morgonen åt att kolla in knytinstruktioner på sjalbarn.se där det finns massa pedagogiska youtubeklipp med bebisar och allt. Perfekt! Nu sover Greta i ett dubbelt kryss (och ja, jag har fått länkfeber).

Idag är det 6 månader sen lördag 9 oktober 2010 då vattnet gick. Det var tre veckor för tidigt och vi fick snällt åka in på förlossningen och förbereda oss för ett akut kejsarsnitt istället för det planerade som skulle äga rum 26 oktober, en vecka innan hennes beräknade nedkomst. Vilken chock det var att ligga där med CTG och veta att man var öppen 4 centimeter och snart skulle ner på operation där de skulle plocka ut en bebis!

Igår var det dags för BVC igen. Greta väger nu 7905 gram och är 67 cm lång! Hon tyckte väl att doktorns behandling var sisådär och stirrade ut honom med gråten i ögonen, tur ett läkarbesök är en rätt så kort historia. Allt såg och lät bra och så var det dags för sprutorna. Doktorn tog spruta i ena benet och sköterska Karoline det andra och TJOFF! så for nappen en halvmeter ur Gretas gallskrikande mun. Ingen höjdare men även det gick snabbt över. Idag tycker jag hon verkar lite varmare och lite tröttare än vanligt i sviterna av vaccinationen men då matchar hon ju sin mammas allmäntillstånd ypperligt.

Nu har vi legat och tagit en tupplur i soffan och jag känner att dagens första kopp kaffe måste intas. Nyss.

Så här ser förresten Greta ut mycket nuförtiden:



Jag kan knappt fatta att Greta blir ett halvår imorgon!

Igår hörde jag Greta protestera där hon låg på filten i köket. När jag kommer ut i köket från toa så ser jag att hon låg på mage! Hon har klarat av det där med att rulla från mage till rygg flera gånger men rygg till mage har hon kämpat med. Hon har bara en liiiiten detalj kvar och det var nog därför hon var förbannat, det är den där jobbiga armen som ligger underst när man rullar över och därmed hamnar under magen och inte går att flytta på. Så vi ska se när hon löser det där och upptäcker att man kan knixa lite med armens position innan man rullar över för att det ska bli lättare att njuta när man väl kommit på mage.

Sen vi fick Greta har jag funderat väldigt mycket på det här med normer kring föräldraskap men även runt om i övriga livet. Kanske att ni som läser det här redan har klurat på det här och kommit fram till något liknande det jag skriver, eller så har ni inte det men ni får gärna kommentera vad ni tycker och tänker kring det här ämnet.

Jag har kommit fram till att en norm tycks vara "det som alla andra gör". Så egentligen finns det inget vettigare bakom normerna mer än att "alla gör så". I vissa fall "gör alla så" för att det finns forskning bakom eller larmrapporter som skapat rekommendationer men i vissa/många fall lever gamla, motbevisade forskningsresultat kvar och fortsätter leka norm bara för att "alla gör så".

Jag lämnar ämnet där för nu, orkar inte grotta ner mig för tillfället men det har med matintroduktion att göra och egentligen spelar det ingen roll för jag och William gör som vi känner är rätt med Greta och det är det viktigaste.

Tänk, imorse sov Greta till 8! Eller ja, sommartid då alltså. Men lika bra som något :-) Däremot var det inte lätt att sova inatt. Jag tog nattpasset och William tog morgonpasset. När vi gick och la oss vid tio igår var det stört omöjligt att sova bredvid den lilla, energin som alstras ur en 5-månaders bebis är enorm och fullständigt omöjlig att inte smittas av. Nu kanske ni tror att jag menar att jag fick energi men ni ska inte missta er. Dötrött var jag men det var bara att kliva upp. Väl i soffan satte jag henne på min mage med ryggen mot mina uppdragna ben och då satte hon igång att prutta och fisa järnet. Man riktigt kände och hörde mullret förflytta sig nedåt i hennes kropp. Sen kom resten, fjärde gången igår. Rekord sen hon var typ 6 veckor och slutade bajsa varje dag. Resultat av all förökad salivproduktion i samband med tandsprickning? Vad vet jag. Efter blöjbyte och allt "skensomnade" Greta och jag tog med henne in till sängen igen. Men icke, fötterna satte igång med sin salsaträning igen och jag gick upp med henne igen. Vid det här laget var jag fullständigt slutschasad, tror klockan var 02 eller nåt. Vaknade plötsligt 03:30 av att Greta vaknade, hade ingen aning om var vi var men upptäckte efter några sekunders total förvirring att vi låg i soffan. Hur somnade vi där? Hur kom vi dit? Greta var hungrig men ville inte ta bröstet. Ville inte ta nappen. Mjölken sprutade. Greta var tröstlös, verkade tycka brösten satt på fel ställe. Sitter de alltid där? Ja, älskling. Gick in till sängen och la mig med henne, just när William gått upp för att ta henne ur min vid det här laget inte så jättetålmodiga famn så tog hon nappen och jag kunde lägga henne vid bröstet i lugn och ro så hon kunde äta. Jag tänkte att om jag var en perfekt mamma så skulle jag aldrig känna tålamodet rinna bort i en sån här situation utan vara fullständigt supertålmodig med den lilla älsklingen som uppenbarligen har det jobbigast av oss med feber och allt. Men så insåg jag att jag är mänsklig och det är den lilla också. Och just då kände jag samhörighet med alla jordens mammor.

Så fort vi gick upp i morse vid 06:30 märkte jag att något inte stämde. Vår annars superspralliga tjej som brukar ligga på golvet och sprattla och jubla som bara den när man fixar frukost gnällde och ville bara bli buren. Napp i mun och kli i ögonen gav ledtrådar att hon inte var särskilt pigg och efter en stunds vyssning somnade hon om och vi gick in och la oss igen. Trots att vi har två värdelösa termometrar som visade allt mellan 36,8 och 38,6 behövs det inget medium för att känna att hon har feber. Så nu har hon sovit, vaknat för att amma och somnat om igen hela förmiddagen. Hon gör helt enkelt vad kroppen behöver för att bli frisk men tänk ändå vad orolig man blir när ens bebis är sjuk för första gången... Lillskruttan vår.