niskalainen

Tänk, imorse sov Greta till 8! Eller ja, sommartid då alltså. Men lika bra som något :-) Däremot var det inte lätt att sova inatt. Jag tog nattpasset och William tog morgonpasset. När vi gick och la oss vid tio igår var det stört omöjligt att sova bredvid den lilla, energin som alstras ur en 5-månaders bebis är enorm och fullständigt omöjlig att inte smittas av. Nu kanske ni tror att jag menar att jag fick energi men ni ska inte missta er. Dötrött var jag men det var bara att kliva upp. Väl i soffan satte jag henne på min mage med ryggen mot mina uppdragna ben och då satte hon igång att prutta och fisa järnet. Man riktigt kände och hörde mullret förflytta sig nedåt i hennes kropp. Sen kom resten, fjärde gången igår. Rekord sen hon var typ 6 veckor och slutade bajsa varje dag. Resultat av all förökad salivproduktion i samband med tandsprickning? Vad vet jag. Efter blöjbyte och allt "skensomnade" Greta och jag tog med henne in till sängen igen. Men icke, fötterna satte igång med sin salsaträning igen och jag gick upp med henne igen. Vid det här laget var jag fullständigt slutschasad, tror klockan var 02 eller nåt. Vaknade plötsligt 03:30 av att Greta vaknade, hade ingen aning om var vi var men upptäckte efter några sekunders total förvirring att vi låg i soffan. Hur somnade vi där? Hur kom vi dit? Greta var hungrig men ville inte ta bröstet. Ville inte ta nappen. Mjölken sprutade. Greta var tröstlös, verkade tycka brösten satt på fel ställe. Sitter de alltid där? Ja, älskling. Gick in till sängen och la mig med henne, just när William gått upp för att ta henne ur min vid det här laget inte så jättetålmodiga famn så tog hon nappen och jag kunde lägga henne vid bröstet i lugn och ro så hon kunde äta. Jag tänkte att om jag var en perfekt mamma så skulle jag aldrig känna tålamodet rinna bort i en sån här situation utan vara fullständigt supertålmodig med den lilla älsklingen som uppenbarligen har det jobbigast av oss med feber och allt. Men så insåg jag att jag är mänsklig och det är den lilla också. Och just då kände jag samhörighet med alla jordens mammor.