niskalainen

Jag är fortfarande hemma från jobbet. Nånstans hade jag tänkt att jag skulle vara frisk idag, måndag och allt. Men icke. Ser på FB att fler verkar hamna i influensans kölvatten, idag är även Greta snorig även om hon verkar rätt pigg än så länge.

Ja, roligare än så här blir inte det här blogginlägget faktiskt.

....blir innehållet för denna makalöst hisnande kväll i spänningens tecken. William är iväg och spelar ett tretimmarsgig, Greta sover och jag är MYCKET rastlös efter att bara skrotat runt i min influensamundering de senaste dryga två dygnen. Jag. är. så. less. på. mig. själv. just. nu.

Men den här glassen var väldigt god.

När min bästis Ella började blogga följde jag snart i hennes fotspår. Nu har hon börjat twittra också, den jäveln, så då var jag ju tvungen att göra samma sak.

Ni hittar mina senaste tweets samt en följ mig-knapp här till höger nånstans.

Och du Ella: BFF.

Det här har jag funderat på i olika sammanhang där man sitter och äter med mer eller mindre små barn vid bordet. Jag har hört kompisar få kommentaren när jag var liten och åt hemma hos nån, och jag har hört det sägas även till barn idag. Jag frågade W igår vad han trodde syftet kunde vara med att säga så till ett barn som suttit och ätit en måltid, oavsett mängd mat som hamnat i magen, och nu markerade att hen är klar. I mina öron blir det ett maktutövande från den vuxnes sida. Till och med ett maktövertagande från ett barn som ätit en måltid (igen: oavsett mängd!) och kommit fram till att hen är klar, till att den vuxne tar sig friheten att bestämma att barnet ska få i sig en tugga till. Tji fick barnet som trodde det fick sköta det här själv

Jag tänkte att nu när jag har en iFån och en femtonmånaders så borde jag kunna kombinera det här till en amningsfilm. Så här kan det vara att amma Greta helt enkelt! Just det här är filmat en vardagkväll strax innan Greta borstar tänderna och går och lägger sig. Direkt efter att jag filmat klart tog hon mig i hand och styrde kosan mot badrummet för att borsta tänderna, så det är nog det hon säger till mig där i slutet av filmen :-)

Det är häftigt det här med att jobba på dagarna och se hur William och Gretas relation får växa till. De hittar sina rutiner, sina sätt att göra grejer på och jag får komma hem och mötas av en tjej som jag plötsligt tycker har växt bara sen jag såg henne dagen innan. Eftersom jag ofta går hemifrån nån gång efter sju på morgonen och Greta gärna sover till åtta, halv nio på morgnarna så är det inte ofta jag hinner umgås med henne nånting på morgonen. Så fort jag kommer hem från jobbet ammar vi, och sen rullar kvällen på tills hon somnar vid halv åtta, åtta. Vi äter middag tillsammans (oftast, är jag hemma senare än halv sex så har hon redan ätit), gosar, leker, kvällsfikar, ammar lite till och borstar tänderna. Kvällarna går oerhört fort och jag riktigt njuter på helgerna när jag får chans att gå upp med henne och få en massa fler timmar tillsammans, och göra sånt vi tidigare gjorde varje dag då när jag var den föräldralediga. Typ byta morgonblöja, äta frukost ihop, läsa massa böcker och så vidare.

Amningen nattetid är inte lika intensiv som den var första veckan, precis som jag räknat med. Och jag trivs oerhört bra på jobbet. Det är så kul att undervisa och jag älskar kontakten med eleverna. Det är som att jag fått en nytändning i mitt yrke (även om jag inte hade hunnit jobba mer än drygt en termin innan jag fick Greta så jag var inte direkt gammal i gemet innan heller...). Kollegorna är jättetrevliga och det är verkligen roligt att gå till jobbet, även om den här veckan och förra var oerhört intensiv med nästan enbart undervisning i min 87,5% tjänst.

Om jag glömt nämna vad jag jobbar med så är jag musiklärare och sångpedagog. Lämpligt nog är min älskade make just precis det, så nu vikarierar jag för honom under tiden han är föräldraledig på ett estetprogram på ett gymnasium här i Umeå. Nästa vecka kommer det vanliga schemat igång så då kommer jag få in lite planeringstid också, det ska bli skönt. Dessutom slutar jag 11:30 på torsdagar och då är tanken att jag ska hinna jobba med lite andra grejer så jag fyller ut mina procent lite. Renskrivning av noter, massagekunder (boka!boka!) och lite körvikariat står på agendan, dessutom ska jag lägga undan en timme i veckan till att skriva musik. Det är ett löfte till mig själv.

Jag och Greta sitter i vardagsrummet och i bakgrunden går "Simons Kök" på tv:n.

"Nomnomnom", säger Greta upprepade gånger och går fram och känner lite på tv:n. Jag kan bara instämma.

Idag tar jag, 27 år, 11 månader och fem dagar gammal, ut min första sjukdag från jobbet som inte är en karensdag. Anledningen? En jävligt närgången typ som jag valt att kalla Orvar. Hjärnan har halverat sin kapacitet på grund av snor och halsmandlarna har ersatts av ett par golfbollar som är i så dåligt skick att de inte ens skulle gå att putta ner i ett hål om hålet så hade storleken av Grand Canyon och man stod precis vid kanten.

Och ja. Jag tycker fruktansvärt synd om mig själv.

Igår gick jag hem ifrån jobbet vid ett och sanningen är väl att jag inte borde ha gått till jobbet alls till att börja med. Visst är det bra att man trivs på jobbet och att man inte vill att eleverna ska stå där och förlora en ensemblelektion för att läraren plötsligt blivit sjuk, men jag kommer nog inte göra om det. Gå till jobbet sjuk alltså. Men det gnager liksom inombords att vara hemma för att man är förkyld. Var och varannan person är förkyld, så även jag (även om jag varit kärnfrisk sen vi började ta D-vitamintillskott i början av december) så man undrar ju om det är legitimt att vara hemma på grund av förkylning. Men jo, när det handlar om Orvar är det jävligt legitimt.

Nu har jag fått spy ut lite galla över min oerhört besvärliga hälsosituation, och dessutom köpte jag ett nytt batteri till min macbook pro igår så nu kan jag kanske okynnesblogga oavsett var i lägenheten jag ligger och kurerar mig.

Greta har en bok där en av bilderna föreställer en tjej som pekar på sinnessjuk sin näsa. "Näsa", står det lite sådär pedagogiskt på sidan, ni vet. Igår var första gången Greta la märke till vad flickan på bilden gjorde OCH första gången hon pekade på sin egen näsa istället för nån av våra. Det var som att hon inte tänkte utan hon tittade på bilden och så flög fingret upp och satte sig på näsan. Skitsött var det.

Skitbra tänkte jag när jag laddat ner blogg.se:s app till iFånen. Och den är jättefin, verkligen. Ett litet minus bara - Det går inte att blogga från den. Så en rätt värdelös app eftersom den är lite onödig att ha då.

Jag var mentalt förberedd på att det skulle bli mer nattamning den här veckan - en naturlig reaktion på min plötsliga frånvaro. Jag fick rätt, amningsfrekvensen nattetid måste ha ökat med tretusen procent eller något sånt. Dessutom har jag haft svårt att somna om framåt den berömda vargtimmen hela veckan så det känns som att jag varit vaken hela nätterna och bara ammat, ammat, ammat, ammat och ammat. Jag har käkat pmspiller hela veckan så jag funderar på om det finns något som heter serotoninöverskott för jag har varit så jäkla laddad och speedad när jag legat där, vaken och oförmögen att somna om...

Och varför är det förresten så att de timmarna man ligger vaken på natten råkar vara de timmar barnet sover som bäst? Har det något samband eller är det bara en slump för att riktigt gnugga in verkligheten i huvudet på en?

Den här veckan har flygit fram. Det har gått mycket bättre än jag trott att kliva upp 06:00 varje morgon, efter två morgnar insåg Greta att det går jättebra att ligga kvar i sängen och sova med pappa även fast morsan klivit upp. Igår fick jag ett handfast bevis på att jag varit frånvarande - jag var inte up to date med hur jag skulle bete mig i en viss lek som Greta utvecklat med sin pappa under den här veckan.

I musikrummet finns Gretas lilla keyboard. Där finns även hennes gosedjurskatt som Greta ville att jag skulle ta, så jag tog den. Willam, som lekt leken hundrasjuttioåttagånger under dagen som varit, förstod vad Greta ville göra. "Greta ska slå på en låt på keyboarden och katten ska dansa!" ropade han från köket. Men Greta slog inte på någon låt utan tittade på mig och jag trodde hon ville att jag skulle slå på låten. Så jag gjorde m.i.s.s.t.a.g.e.t. att slå på en låt på hennes keyboard. Ajajaj. "Det är jätteviktigt att Greta väljer låt!" ropade William, men försent. Greta visade tydligt sitt missnöje, gnällde på mig och slängde det hon höll i i golvet. Sen gick hon ut i köket, hämtade sin pappa, drog med honom in i musikrummet, satte katten i hans hand och sen slog Greta på en låt på keyboarden och katten i pappas hand dansade varav Greta höll på att kikna av skratt.

Och jag? Jag kände mig i stort behov av kompetensutveckling.

Igår när jag låg i sängen och skulle sova funderade jag över varför jag inte var mer nervös än jag var. Jag brukar bli väldigt nervös eftersom jag så gärna vill prestera bättre än bäst på en gång. Plötsligt insåg jag att jag inte känner så längre. Visst, jag har träffat eleverna tidigare och haft en del lektioner med dem, jag är bekant med lokalerna och jag kan ringa William tusen gånger och fråga om allt möjligt utan att vara rädd för att störa. Men nya kollegor, ny arbetsmiljö och sånt som vanligtvis skulle gjort mig nipprig och sömnlös natten före.

Men så slog det mig, när jag låg där. Nej. Det här, det jag har här hemma när jag kommit hem på eftermiddagen, är det viktigaste för mig. Inte hur jag presterar. Inte hur duktig, smart, engagerad, intelligent, strukturerad och fantastisk lärare jag är. Det är mitt jobb, inte den jag är. Däremot är det jag har här hemma, de jag har här hemma, en stor del av den jag är. De är ju mitt allt.

Och det var, för någon som mig, en helt vansinnig och underbar upptäckt.

...en sak till. Vi har ställt Greta i dagiskö. Bara en sån sak liksom. Vi har sökt plats från två veckor innan hennes 2-årsdag så har vi två veckor plus förkylningsmarginal till inskolningen. Hur vi gjorde valen? Närmsta först. Näst närmsta som nummer två. Nästnäst närmsta som nummer tre. Alla har vi hört bra om så vi har tur, trean ligger typ 12 vuxenstegsminuter härifrån och ettan typ två.

Idag blev Greta 15 månader (aaaaahhhhh, var tar tiden vägen???) och det var en dag med stora förändringar. Min föräldrarledighet är över för den här gången så nu styr William rodret här hemma. Jag gick iväg för att styra rodret som vikarie för William som musiklärare på JB-gymnasiet - ibland är det bra att ha samma yrke ;-)

Det var med lätta steg jag promenerade de fem kilometrarna ner till jobbet klockan sju imorse, och det var med lika lätta steg jag promenerade hem vid halv fyra (det gör skillnad att inte ha ett barn på magen eller ryggen). När jag stoppade nyckeln i låset hemma hörde jag glädjetjut ifrån lägenheten och när jag kom in i hallen kikade ett rufsigt huvud försiktigt ut genom dörröppningen från musikrummet och ut i hallen. Sen gjorde Greta det närmsta hon kan till att springa mot mig och la samtidigt av ett übersoprantjut i min riktning.Helt fantasiskt! Hon kastade sig upp i min famn och gosade en stund innan hon började dra lite i urringningen. Med skor, halsduk och täckbyxor kvar på satte jag mig ner på hallgolvet och ammade min underbara dotter. Att ett sånt här välkomnade är möjligt! :-)