niskalainen

Jullovet började såklart med att Ann-Sofie, Emelie och jag träffades för den numera traditionella glögg/jul/äta/mysa-kvällen som startade i Piteå förra året och i år höll rum hos Ann-Sofie i Rotebro. Ann-Sofie öppnar examensskumpan på övre bilden och Emelie håller sig vaken på den undre med en kopp kaffe inkl. whiskey.


Jag fick julklapp från Ella, hon hade ett tema. "Det finns vissa muskler du inte tränar..."


Här vilar den sköna Ella, i mammas och pappas nya soffa...


...och det är inte det enda nya. Möbleringen, golvet och fönstrena är nya. Dessutom är fönstrena täckta av grön presenning eftersom plåten tog slut så utsidan är inte klar.



Jag fick även en kväll med Anna och Hedda, fina vänner!


Det blev julafton och Tomten kom...


... och enligt Gabriel lät Tomten precis som Jeppes pappa.


Hemkommen efter promenaden på julaftonsnatten som blev en mil lång med P4 i lurarna. Många härliga människor som ringer in och pratar vid den tiden.


På annandagen såg det ut såhär i Åkersberga. Då flög jag till Umeå och möttes av det här:




Jag och William kom upp lite sent på dagarna men hann  precis se solnedgången.


Promenad i Gullmark.


Min blivande make.


Så vackert.


Varför Norrland? Därför.






Järvan från sin bästa sida.


Jag och William på nyårsafton som firades i bygdegården i Norum.


William och jag.


Sen kom vi upp till Piteå och william som äger två cykelsadelrumpvärmare men ingen cykel var sjukt kreativ.


Fästmannen i ungkarlssoffan. Grön skinnimitation med tillhörande fåtölj, lite kitchigt sådär.


De där sammetsögonen alltså...


Det blev en promenad med Amanda i pite också, dagen till ära hade hon en bedövad vänsterkind pga visdomstandsoperation.


Vi vågade oss till och med ut på isen med solen i ryggen och månen rakt framför oss.


Näst sista dagen blev det fika med finaste musikhögskoleklassskompisarna på gamla Roasters (Nodo).




Det var en väldigt häftig solnedgång den dagen som inte riktigt tog sig med mobilkameran. Men hä funk som ändå. Dagen efter åkte jag till Åkersberga igen.


Från de två sista dygnen i Berga har jag inga bilder men den här är från igår morse utanför terminal 5 på arlanda när mamma och pappa droppar av mig och väskan för årets återresa till Boston.

Förra veckan gick jag och william ner på stan (då snackar jag Piteå alltså). Vem träffar vi om inte Jonas Strandgård, en finfin kompis till oss båda, som beslöt sig för att haka på oss till systemet och sen till Krokodil för att dricka kaffe. Sagt och gjort, vi inhandlar det vi behöver från systemet och väl på krokodil var det lite fullt på serveringen så vi gick upp för trappan där konserterna brukar vara. Vad vi visste så var det inget sånt där den dagen så vi tänkte bara att då kan vi ju slå oss ner där det finns plats, det enda som var annorlunda var att det stod en tv längst fram mot scenen men den var inte påslagen.

Så jag, Jonas och William kommer in med klirrande systemetpåsar och sätter oss för att fika. Vi hinner inte mer än ta av oss ytterkläderna och sätta läpparna mot kaffekoppen innan en äldre kvinna kommer in i rummet och säger:

"Ja, då fortsätter vi från Piteå Mödravårdscentral den här eftermiddagen med att titta på en förlossningsfilm"

Tur att vi inte börjat dricka kaffet för då skulle det hamnat över våra bordsgrannar. När vi ser oss om upptäcker vi att alla i rummet är uppdelade parvis, man och kvinna, samt att alla kvinnorna är höggravida. Jag tror att de som satt vid vårt bord förstod att vi hamnat fel, vi försökte verkligen kväva våra skratt men situationen var helt enkelt för otippad. Jag förstod visserligen varför kvinnan som satt vid samma bord som oss hade tittat så underligt på oss; två män och en kvinna samt tre systemetkassar. När vi rest oss och satt oss nere på serveringen istället så kom vi fram till att alla tre allvarligt övervägt att stanna och se förlossningsfilmen, ett typiskt gensvar för en svensk i en sån här situation eftersom det skulle vara så otroligt pinsamt att resa sig och gå.

Jag var redan då glad att vi gick, vi bjöd nog båda oss själva samt de blivande föräldrarna på en del skratt och en rolig historia för framtida bruk. Dessutom är min fulla övertygelse att en förlossningsfilm inte bör visas förrän man väl sitter där och är jättegravid eftersom det annars endast skulle verka avskräckande.

För en månad sen blev jag utmanad av Ella och kort därefter av Malou. Det är dags att ta tag i det nu.
Skälet att svaret dröjt är väl att jag var tvungen att gå igenom en inre resa för att ta reda på sju saker om mig som jag knappt visste själv:

• Från barnsben upp tills för några år sen kunde jag slänga iväg lite vita lögner här och där, oftast i samband med att jag inte hade tid med något jag lovat att göra med någon annan, eller inte lust helt enkelt. Istället för att säga nej och bara stå för det kunde jag ljuga om att jag hade varit tvungen att städa rummet och därför inte hann, eller att mina föräldrar ville ha mig hemma just nu till exempel. Jag har tappert övat på att öka sanningshalten och skippa bortförklaringarna i samband med ett nej vilket innebär att jag nu är bortförklaringsmotståndare även om jag själv säkert släpper någon groda då och då.

• När jag var liten älskade jag serien Melrose Place och rockbandet Bon Jovi mer än något annat. Jag och min dåvarande bästis brukade spendera timmar på telefon varje kväll och låtsas vara de här karaktärerna från Melrose Place eller bandmedlemmarna i Bon Jovi. Några från Baywatch fick vara med också. De var våran värld. Ett samtal kunde låta typ "Hej det är Richie Sambora (gitarristen i Bon Jovi), kan jag få prata med Jake (mc-snyggingen som äger Hooters i Melrose place)?" och då fick han det och sen bad Jake att få prata med någon annan och så skapades värsta såpan i våra telefonsamtal som jag och min bästis dessutom var med i. Så sen kunde Mitch (Baywatch) be att få tala med Linda och då kanske han sa till mig att Heather (Locklear som då var med i Melrose Place) tyckte att jag skulle gå ut med David (keyboardisten i Bon Jovi). Det blev mer och mer komplicerat med tiden som i riktiga såpor och någonstans där la vi ner konceptet som vilken Aaron Spelling-produktion som helst med skillnaden att vi inte heller kom med en ny såpa en kvart senare. Sådär då mamma och pappa, då vet ni varför vi pratade så mycket i telefon med dörren stängd.

• När jag var liten hade jag en period då jag verkligen trodde att leksaksaffären sålde riktiga trollspön. Jag måste ha övertygat mig själv och i flera dagar (mycket lång tid för en liten flicka) hade jag fantiserat om det där trollspöet och vad jag skulle kunna göra när jag hade det. Så jag bad mamma och pappa att gå dit med mig på lördagen som kom och de frågade lite om det här trollspöet och sa att de skulle följa med mig till leksaksaffären på lördag. Jag var helt säker på att trollspöet existerade och jag deklarerade stolt för mina föräldrar att "det är ett riktigt trollspö". Så kom lördagen och mina föräldrar sa att vi skulle iväg på någonting som jag inte längre kommer ihåg men de sa iallafall att vi skulle till leksaksaffären efteråt. När vi kommer hem till lägenheten igen är det stängningsdags för leksaksaffären och då får jag panik så mina föräldrar (eller om det bara var en av dem) fick snällt följa med mig i flygande språng till affären som låg väldigt nära där vi bodde. När vi kommer dit ska de just stänga, jag har för mig att de släckt lamporna och allt men de lät väl oss gå in iallafall. Jag letade och letade och kommer ihåg att mamma eller pappa frågade mig "är du säker på att det finns ett sånt där trollspö" eller något liknande och jag fick ge mig. Jag gick hem utan trollspö den dagen. Fan vad det sved.

• Jag har ärvt en sida från en av mina älskade föräldrar som innebär att om jag pratar med någon och den personen går så måste jag börja prata mycket mer precis när personen just ska iväg. Eftersom denna älskade förälder gör likadant med mig så vet jag precis hur jobbigt det är att bli utsatt för om tåget går om en minut men jag vet också hur svårt det är att bara säga hejdå till en person som ska iväg. Det är som att jag ska överkompensera allt jag troligen har missat i samtalet tills dess eller nåt, skulle gärna höra en psykologs teori på det. Så nu övar jag på att säga "hejdå", "nu lägger vi på" eller något i den stilen.

• Jag hatar kaviar. Då pratar jag om kalles kaviar på tub eller liknande. Jag skäms över att folk från andra länder kan få för sig att alla svenskar inklusive jag äter skiten. BLÄ.

• Jag älskar hundar. Jag älskar, älskar, älskar hundar. När jag ser en hund på tv kastar min mun automatiskt ur sig ett "åååååååååååååhhhh vilken snuffis!"  och när jag ser en hund på gatan tittar jag med ett fånigt, kärleks- och längtansfullt leende på hunden så länge jag kan utan att få matte eller husses uppmärksamhet. Jag får typ den här sammandragningen i livmodern som kvinnor som längtar efter barn känner när de ser bebisar. Bara det att jag också är kvinna och känner så även för vuxna hundar.

• Ett annat minne från barndomen var när jag kom på den smartaste affärsidén i världen. En gång när jag lagt en av mjölktändena i ett vatten glas över natten så hade tandfén slängt dit en tiokrona vilket i min värld betydde att jag snart var rik. Men det bästa var att tandfén glömt ta ut tanden, så den kunde jag använda igen natten efter! När jag gick och la mig drömde jag att glaset skulle ha femmor, enkronor och en och annan tiokrona på bottnen när jag gick upp på morgonen. Vad som hände kommer jag inte ihåg men rik blev jag inte. Jag trodde aldrig på tomten (även om jag någon gång pressade på min stackars far en tomtemask på julafton för sakens skull) med tandfén verkade logisk, en affärspartner liksom.

Men sådär, då kan jag ju gå och lägga mig igen :)

Härmed följer jag utmaningslagen och utmanar dessa sju bloggare:
Ann-Sofie
Emelie
Matilda
Venla
Amanda
Lennyd
Sara

(The Rules:
Link to your tagger and list these rules on your blog.
Share 7 facts about yourself on your blog - some random, some weird.
Tag 7 people at the end of your post by leaving their names as well as links to their blog.
Let them know they have been tagged by leaving a comment on their blog.)

Här kommer ett utdrag från vår frys. Burken till vänster är Johannas och den till höger är min.

Jag funderade på att köpa den till vänster först men så såg jag vad det stod på kanten av locket och i nedre hörnet; vitamin D och kalcium, 100 kalorier per portion. Så fel, det var ju frozen youghurt. Då ändrade jag mig alltså och valde burken som talade om att det här är glass, riktig glass gjord på originalreceptet. Inte ett spår av kaloriinformation om man inte läser det finstilta och det behöver man ju inte för man vet.

...och min kropp är stel, min rygg värker lite lätt och fötterna pulserar av plötslig tyngdlöshet tack vara liggande position som gör att blodet når även undersidan av fötterna. Amazing. När jag sätter mig, reser mig eller ändrar position knakar mitt bäcken. Det är aldrig ett gott tecken.

Situps och plankan, kom och rädda min bål.

...och min kropp är stel, min rygg värker lite lätt och fötterna pulserar av plötslig tyngdlöshet tack vara liggande position som gör att blodet når även undersidan av fötterna. Amazing. När jag sätter mig, reser mig eller ändrar position knakar mitt bäcken. Det är aldrig ett gott tecken.

Situps och plankan, kom och rädda min bål.

Vi har ett New York-tema:


...och hattarna på sné...

Hej hej!

Nu sitter jag på min lilla bädd på golvet i en lägenhet på W 79 st och har äntligen funnit lite trådlöst. Luisa och Gabriela är på någon konsert och jag njuter av stillheten. Hjälp vad vi har gått under de två dagar som gått (hajjade ni det roliga i den meningen? Haha), det är helt sanslöst. Jag har blivit mina föräldrar. Men det är ju det bästa sättet att lära känna en stad och det kan man nog säga att vi har ägnat oss åt, att lära känna New York. Idag behövde vi knappt använda kartan. Kan man huvudvägarna så löser sig resten med huvudräkning; efter 11th St kommer 12th St osv, om man inte går söderut för då är det 10th som kommer efter. Och så ligger east åt ena hållet och west åt det andra. Hur enkelt som helst.

Vi ankom i onsdagskväll runt 23. Igår (torsdag, Thanksgiving Day) lämnade vi lägenheten vid 10 och kom hem vid 02, då hade vi gått hela dagen. Fötterna svällde upp så fort skorna åkte av, det är ett som är säkert. Det var Thanksgivingparad igår förmiddags och vi skulle gå och titta lite på den men det slutade med att vi gick i den. Vi high five:ade med folk som stod på trottoaren bakom kravallstaketet där vi hade planerat att befinna oss men vi gick alltså och väjde för Tomtens nissar och deras vimplar och hejjade på poliser som stod och vaktade kravallstaketen för att uppmärksamma såna som oss. Ja, alltså såna som av någon anledning vill vara där det inte är tänkt att publiken ska vara. Från början hamnade vi där med massa andra människor, vi var liksom en enorm skock längst bak i paraden som började gå fortare i rad längs staketet för att få bra bilder på Tomten och så. Men av någon anledning blev alltså de tillsagda av poliserna vilket vi bevittnade flera gånger, medans vi fortsatte gå. Gabriela och Luisa ställde sig mitt i tåget och tog kort rakt framifrån på tomten och tomtemors vagn, det var nästan lika positivt uppmärksammat som själva tomtefamiljen.

Nu vet jag inte hur länge det här nätverket kommer hålla så jag lägger ner det här nu. Ska läsa vidare i New Moon (jodå Ella, jag är fast) och vila mina ben. Det blev gång idag med och jag gillar det.

Ps. Jag åt Thanksgivingmiddag igår, traditionellt med kalkon, potatis, tranbärsgelé och massa andra goda märkliga saker till. Mmm. Mmmm.

Jag är en kräfta. Trots överdosering av ellas solskyddsfaktor 16 är jag en kräfta.

Men jag gillar det. Det är hett liksom. lite fire in the house eller något.

Vi är ju här i Kovalam, Kerala under slutet av monsunperioden så vi har upplevt en hel del regn, men idagh har det inte regnat än så länge. VI har bara legat och solat vid poolen, fruktansvärt skönt. Underhållande är att jag har enkelriktade vägar av ickesolbränna längs mina sidor av kroppen. Måste åtgärdas.

Det här är skönt. Det är det.

TVÅ TIMMAR OCH 24 MINUTER GULD OCH GRÖNA SKOGAR!

INDIEN OM 13 DAGAR!!!!!!!

New Kids On The Block - Step by step

Jag har internet hemma nu!! :D

William spelade på Ulvön i Ö-viks skärgård i helgen som var. Jag följde med och vi hade en riktigt mysig och underbar löööv-weekend precis som det ska vara!


Uppe på lotsberget.


W utanför det gamla träkapellet som var väldigt häftigt!


W spelar på lördagkvällen.


W njuter av utsikten på Lotsberget.


Utsikt från Lotsberget.


Som ni märker har jag mitt allra egnaste sätt att njuta av höjder på. Det var mycket märkliga installationer på den här ön, undrar dock vem som spelar golf härifrån... Jobbigt att hamna i vattengraven liksom.


Älskling. Jag hade så sjukt bra utsikt hela vägen jag... :P


Sitter just nu på Kallax och väntar på flyget till sthlm. Najs. Är sjukt trött.

Nu har det börjats. De sista 10 dagarn av pitelivet innan det bär av till åkersberga och sommaren. Först och främst kommer william med ner 14-15 juni då vi ska ha grillfest hos Lisen och Patrik. Den planerades i julas och jag är imponerad över att vi hållit datumet sedan dess!

Idag bokades flyget till Boston (jag skriver bokades eftersom jag inte gjorde särskilt mycket i just den frågan. Tack för hjälpen pappa!) och det bär av lördag 30 augusti. Sen ska jag komma hem runt den 20 december för att återvända till Boston 14 januari. Sen håller terminen på till 9 maj så vem vet, det blir nog lite USA-semester som belöning efter det! :)

Så just nu betar jag av restuppgifter. Mycket restuppgifter. Sånt jag skjutit upp men som inte tar så värst lång tid bara jag sätter mig med dem. Och det är väldigt intressant, jag får verkligen hårdreflektera över mitt kommande jobb som lärare.

Nä, åter till restuppgifterna. Imorgon blir jag klar med dem och gissa om det kommer vara skönt att komma tillbaka till pite hösten -09 utan några som helst rester från tidigare år. Rätt ovanligt för en sistaårsstudent...

Vill du veta vad SMASK är, klickar här
För att lyssna på hela SMASK-sändningen via datorn ikväll, klicka här: pitefm

Det är vår. Ja, det var minus 20 grader förförra kvällen och det ligger massa snö överallt men det är ändå vår. Jag lovar! Det liksom spritter och far i min kropp, bubblar i magen och kreativiteten poppar upp som små smörblommor i mig. Och ikväll kommer min älskade systerdotter som ska vara här ända till måndag! :)

Jag vet inte var jag ska kanalisera alla dessa känslor. Jag vet bara inte.

För ett år sedan tyckte jag det räckte med 23. Det var ju underligt att vara närmre 25 än 20 år. I år får jag kommentarerna "men åååh vad lite du fyller" när jag berättar hur mycket det är som gäller och jag måste säga att jag i år mer ser det som att jag är närmre 20 än 30. Ett helt år till. Det känns stabilt.

1½ kg godis och 1½ l vispgrädde är inhandlat för att toppa födelseddagstårtan på festen imorgon. idag har jag inte fått någon tårta ännu, får se hur det här slutar... Men fina byxor i present av Emelie och Ann-Sofie, samt finstämmig sång av både klassiska sångare och en hel musikalorkester (!) och många varma grattiskramar. Får inte glömma bort att nämna att dagen började med att William bjöd migpå frukost på Stadshotellet. Borde fylla år oftare, helt klart!

Nu väntar tacos med W och sen en sväng till Venla för att säga morsning till fina fina Tinna som kommit upp idag!