Grattis på namnsdagen!
Igår var jag helt säker på att det var torsdag 28/2 och att jag och Greta hade namnsdag. Förvisso hade jag jobbat enligt onsdagsschema men det gav mig ingen hint alls om att det inte borde kunna vara torsdag. Så på väg hem från dagis lät det så här:
Jag: Vet du vad Greta, idag har du och jag namnsdag! Grattis på namnsdagen!
Greta: (smakar på ordet) namnsdag?
Jag: ja, för idag är det Maria och både du och jag heter Maria i mellannamn. Greta Maria Niska Selberg, och jag heter Linda Maria.
Greta: jag heter inte Maria!
Jag: jo, i mellannamn.
Greta: nej, jag HETER inte Maria!
Jag: (känner pedagogiken rinna mellan fingrarna och ser hur fem års lärarstudier kastas i sjön) jo, fast vi kallar dig bara för Greta.
Vi släpper diskussionen till sist. Grattis på namnsdagen alla Marior!
Deal:
Om det preliminära skattebeskedet ser bra ut tar jag och köper symaskinen från inlägget nedan. Den som väntar på något gott...
Två 2 1/2-åringar och en tiomånaders.
På onsdagar hämtar jag Greta från dagis 13:30 och just idag var vi bjudna hem till Isabelle som är två månader äldre än Greta och som vi lärde känna genom en umeåmammortråd på familjeliv när våra ungar var spädbarn. Nu går Greta och Isabelle på samma dagis fast på olika avdelningar, och eftersom Isabelle också går hem 13:30 passade det ju himla bra att ses idag.
Det hela började bra, de gav varandra lite komplimanger i stil med "vilken fin tröja du har" och "vilken fin mössa du har" och gick sen och utforskade Isabelles rum. Isabelles lillebror var väldigt nyfiken och är i "ställa sig upp mot allt jag kan"-åldern vilket var en tålamodsprövning för Greta som är van vid att ha grejer för sig själv. Efter att vi fikat lite mellis fortsatte leken, Greta mös ner sig i Isabelles säng och Isabelle fick lägga sig bredvid och mysa en stund. Sen gick Isabelle till leksaksspisen och lekte vilket gick bra tills Greta fick för sig att hon ville göra samma sak och argumenten "Isabelle hade den först" och "ni kan leka tillsammans" lades fram uppenbart auktoritetslöst och var fullständigt befängda idéer till att börja med enligt 2 1/2-åringarnas reaktioner. Så ja, till slut fick ingen leka med spisen. Men ett riktigt praktgräl behöver vi väl alla ibland? ;-)
Nästa gång får de komma hit, vi får se vad som blir populärast att leka med då...
Alla fåglar kommit re'n
Visst är det trevligt med fågelsången som plötsligt dykt upp tillsammans med vårvinterns ljus?
På gården som vårt sovrum vetter till har vi några träd. Inget märkvärdigt egentligen, nån rönn, ett par björkar och en tall. Dessa träd inhyser sångglada hyresgäster. Jag som ligger vaken några timmar varje natt från tresnåret och framåt börjar känna mig bekant med dessa grannar, främst en av dem. Jag delar upp dennes morgonschema i tre delar:
1. Sång över glädjen att det inte kommer vara kolsvart så länge till
2. Sång över glädjen att solens snart, mycket snart, jaså inte än? men jättesnart kommer dyka upp med dagens första skälvande strålar
3. Sång över glädjen att strålarna nått fram. Här är det kutym att en annan sorts fågel instämmer ett par gånger.
Runt 05:00 är schemat fullföljt, fågeln tar en kafferast före morgonsången och jag får somna om.
Sy?
Jag har fått två jättefina syböcker i födelsedagspresent av mina föräldrar. Jag vet inte hur mamma visste att hennes raggsocksstickande dotter hade lite planer på att börja försöka sig på sömnadens ädla konst, men hon är väl intuitiv helt enkelt. Så nu vill jag köpa en sån här:
...och sy en tröja ur boken till vänster:
Det här kanske inte verkar så dramatiskt, men jag har inte några fina minnen från symaskinskommunikation direkt. Väl genomfört förarbete och mycket tålamod tror jag kommer vara min största utmaning. Har en känsla av att det första jag kommer göra är att ta ett gäng gamla lakan och sy märkliga mönster och så. Sen kanske jag tar en gammal t-shirt och syr på några coola (iallafall i mitt huvud) tygbitar som ska piffa upp (i mitt huvud). Har jag väl kommit så långt så borde jag kunna ta mig för det där mönstret som är det lättaste i hela Jennys bok. Min dröm framöver är att sy skjortklänningen i samma bok, men jag tänker inte börja med den. Knappar och sånt, ujujuj.
Barngympa
På måndagar kl.17-18 är det barngympa i en gympasal på en skola här i närheten. Egentligen är det från tre år, men det är en bekant till oss som håller i gympan så vi fick veta det genom honom och att det gick bra för även yngre barn att komma dit. Förra måndagen skulle William gått dit med Greta men en kombination av stenhård mage på väg att tömmas (dottern) och tidskrävande matlagning (pappan) gjorde att det inte blev möjligt. Men igår gick vi dit allihop och hjälp vad kul det var!
Först var Greta ganska reserverad, lekte med några ballonger och racket som låg placerade vid en vägg. Sen tittade hon sig omkring och upptäckte en studsmatta med intilliggande tjockmatta där hon glatt hoppade runt. Sen plötsligt upptäckte hon Golvet - den stora plätten tomt golv i mitten av salen och innanför stationerna som befann sig längs med kanterna av gympasalen. Golvet i kombination med Musiken som spelades i högtalarna var en stor hit och det skulle springas runt, runt, runt, runt, runt och runt. "Gangnam style!" utbrast hon glatt när den låten kom på, och fortsatte sina ärevarv under skratt och tjut. Sen upptäckte hon en bänk som var uppställd mot en plint där man kunde klättra upp som en tiger (roooaaauur) och såna där minihäckar som stod uppställda tätt som en tunnel där man kunde krypa under. På slutet hjälpte alla till att städa och Greta tog sig an att putta på ena långsidan på tjockmattan där massa barn och ledaren Robert hjälptes åt att putta mattan till platsen där den skulle hängas upp på väggen igen. Efter den här timmen fick vi erfara hur orutinerade vi var som inte hade med oss vattenflaska till Greta, den missen gör vi inte om...
Nästa vecka är det sportlov men efter det är det ett par gånger kvar och vi kommer absolut gå dit igen :-)
Både jag och Greta somnade som stockar kl.19:30...
Inspiration
Det kan låta fjantigt att en pryl som en ny macbook pro kan göra en så inspirerad. Jag vet egentligen inte varför jag känner att det är så fjantigt. Vad är skillnaden om jag sätter mig vid mitt elpiano och inspireras till en ny låt där eller om jag slår på datorn och skriver ett par låttextuppslag? Precis det där sistnämnda gjorde jag ikväll. Med mac:en är det ju så lätt, tyst, smidigt och okomplicerat att bara lyfta på locket och öppna word. Det tar inte längre tid än det tar för mig att hämta ett kollegieblock och en penna, jag slipper märkliga pip- och blippljud och den surrar knappt.
Plötsligt har jag fått ihop två nya låttexter på mindre än tio minuter, samtidigt som jag slötittar med ett halvt öga på serien maken ser bredvid mig. Det är så...lätt. Och inspirerande.
Plötsligt bloggar jag ju igen, bara det! Det är kul att sätta sig vid mac:en. Jag ville blogga i höstas också men jag använder sällan jobbPC:n hemma för eget bruk. Den känns tung, mörk, omständig, högljudd och den frågar mig ofta saker jag inte vet svaret på. Det är när Greta vill se Nalle puh på youtube och William inte är hemma med sin dator som den kommer till användning, och på jobbet förstås. Men tänk, nu kan jag äntligen slippa läsa mail och bloggar på mobilen, för nu ids jag - och har lust att - sätta mig med datorn under en koncentrerad period och läsa. Åh så skönt att använda iFånen till mer telefoniga saker!
Jodå, jag är ett barn av min tid. Men jag uppskattar fortfarande kollegieblock (utan linjer eller rutor förstås!) och en penna, och min kalender är röd, inbunden och i A5-format.
Mardrömmar, 2 år och 4 månader
Senaste tiden har Greta börjat drömma väldigt mycket mardrömmar. Vi hoppas verkligen att det inte ska utvecklas till nattskräck, än så länge är det lindrigt. Hon kan vakna upp skrikandes med eller utan oss i sängen och hon pratar väldigt mycket i sömnen. Inatt var det fokus på "nej, nej, nej" och hon hade väldigt svårt att komma till ro efter att hon somnat igår kväll. Jag bestämde mig efter ett tag för att gå in och lägga mig med henne så hon fick komma upp medans jag gjorde mig iordning för natten. Hon var verkligen ledsen och berättade för oss att hon drömt en mardröm om grannarna ovanför (hon är mycket uppmärksam på ljud runtomkring och har alltid varit det) och att hon blir jätteledsen när hon drömmer mardrömmar.
Ikväll somnade hon ammandes i soffan tjugo i sju och jag tyckte hon verkade lite varm, så kanske väntas vab imorgon. Jag hoppas hon får en mardrömsfri natt, hjärtat vårt.
Utifrånstyrda barn?
När ordet "duktig" kommer upp till diskussion står vi föräldrar ofta på olika sidor i debatten. Jag kommer ihåg när jag och William, som är restriktiva med "onödigt" beröm (förklarar mer sen) och ordet "duktig", tog upp ordet till diskussion vid svärföräldrarnas köksbord och fick till svar "klart barnen måste få höra att de är duktiga!". Och jag kan ärligt förstå hur otroligt väl man menar när man känner så.
Jag har själv vuxit upp med ordet "duktig" och har lärt mig att det är ett sätt att ge bekräftelse, det kommer liksom automatiskt. Ju äldre man är desto längre har man använt det, och desto svårare blir det att säga andra saker istället. För det är väl klart vi vill att våra egna barn ska få veta hur himla fantastiska vi tycker att de är, eller hur?
Mitt val att inte lära Greta bli beroende av yttre bekräftelse kommer av min egen upplevelse av ordet "duktig". Jag fokuserar mycket på duktig i det här inlägget, men det gäller även annan typ av slentrianberöm som används på samma sätt. Jag har lärt mig att åsikterna inte bara skiljer sig gällande användandet av "duktig" utan även kring hur vi själva upplever ett sånt "beröm". Jag blir tokig om någon kallar mig duktig. Ordet säger inget om mig och visar ingen förståelse för min upplevelse, däremot visar det hur den andra personen bedömde mig - något jag inte alltid bett om. Jag har ägnat åratal hittills och fortsätter hela tiden försöka komma över "duktiga flickan"-syndromet, det där då jag ska vara fröken Perfekt i andras ögon.
Om jag spelar upp en nyskriven låt jag skrivit för någon och den personen bara svarar med ett "bra, vad duktig du är" blir jag nog lite besviken. Jag spelar nog inte upp nästa nyskrivna låt för den personen. Äkta, ärlig feedback - sån som jag som lärare är väldigt noga med att mina elever lär sig använda - är att sätta ord på det man gillade, gärna så detaljerat som möjligt. Det visar att man på ett engagerat sätt hängett sig till lyssnandet, eller vad det än må vara. Nu låter det kanske som att jag är världens odrägligaste person som kräver oerhört mycket av mina medmänniskor men så är det inte, det kan räcka med ett "åh, jag gillade verkligen texten på refrängen, kul att höra". Sen om det åker med något "vad duktig du är" av gammal vana, så dör jag ju inte. Det hamnar helt enkelt i skymundan då eftersom jag kan må bra över att min refrängtext tydligen nått en annan människa. Tilläggas bör att jag, kanske inte helt förvånande, har en fantastisk omgivning som fokuserar på annat än att bara berömma.
Jag försöker med det ovanstående få fram en poäng i min bakgrund och vad som får mig att tänka som jag gör.
Hur vi berömmer, hur ärligt vi berömmer gör skillnad. Inte bara på vuxna utan även på våra barn. När jag kommer för att hämta Greta på förskolan och hon visar mig hur hon åker på mage nerför rutchkanan i lekhallen är det fullständigt onödigt av mig att ropa "vad duktig du är!". Vad visar jag för intresse då? Skrattet som bubblar fram, energin när hon tar sig upp och springer upp för att åka igen och igen och igen är betydligt mer relevant. Berömma för något hon tycker är tokroligt? Nej, då väljer jag att säga "vad kul det ser ut" och stanna tiden en stund. Greta blir utsatt för "duktig" ändå, särskilt hos mor- och farföräldrar (men vi älskar er vet ni!). Skulle hon hela tiden få höra "vad duktig du är" vid irrelevanta situationer som t.ex:
när hon äter mat
när hon ritar med en krita på ett papper
när hon bläddrar i en bok
när hon bygger lego
när hon stänger en dörr
när hon tänder en lampa
när hon sätter på sig mössan
osv…
...kommer det väl aldrig ta slut? Då riskerar vi att få en dotter som blir fullständigt beroende av yttre bekräftelse, av att alltid få höra av sin omgivning att hon gör rätt och är fin, som visar upp teckningar för beröm istället för av egen stolthet (möjligtvis kommer stoltheten efter berömmet) och om utifrånstyrningen fortsätter upp i tonåren och vuxenvärlden har vi grupptryckssituationer och annat som på sitt sätt ska ge den yttre bekräftelsen till vår dotter.
Skamvrån is back???
Supernanny och liknande program står jag inte ut med att se sen jag fick barn. Fy fan för metoder som går ut på att få barnet att lyda med hjälp av "naughty step" eller allt vad de där skamvråsersättarna kan tänkas heta.
För ett tag sen var det någon på ett socialt forum som bad om råd angående sitt barns utbrott, ett barn som är ungefär ett halvår äldre än Greta. Ett av svaren var från någon jag inte känner, men svaret fick mig att se rött. Det hade nämligen funkat så himla bra för dem att sätta ungen i "hörnet" eller vad tusan det var om hen"varit dum eller bara rasande" (likhetstecken på det eller?) och låta hen "tänka över sina hyss". Det hade funkat bra tydligen, för nu behövde ungen inte sitta där så ofta. Nu har jag ingen bakgrundsfakta, vet inte ålder på deras barn eller något sånt men ändå. Jag begriper inte.
Det finns åtskilliga exempel på hur enskilda individer eller politiska regimer m.fl. lyckas tukta vuxna, barn och hela folk till tystnad, lydnad och fruktan. Varför vill man använda den metoden på sitt eget barn? Är det en gammal kvarleva av någon slags uppfostranskultur från 1900-talet i kombination med jantelagen (så man inte får en unge som "sticker ut" för mycket?) eller vad är det frågan om? Eller är det de där supernannyprogrammen som likställer barnuppfostran med lydnadsträning för hundar?
De flesta av oss kan reagera känslomässigt på olika saker. Ibland reagerar vi av ingen särskild anledning, det är bara...känslosamt. För de av oss som inte väljer att svälja allt vi känner blir det de som står oss närmast som får ta emot våra utbrott, vare sig det är gråt, ilska, rastlöshet, ångest eller vad det än kan tänkas vara. Det är så även för våra barn! De kan släppa garden med den eller de vuxna som står de närmast, och alltså symboliserar trygghet. Ska vi då ta det förtroendet vi fått och sätta ungen i skamvrån som straff för att hen har det väldigt, väldigt jobbigt just nu?
Jag tänker hur det skulle vara om jag kom hem från jobbet och agerade helt, till synes orationellt, gentemot min man. Nu har jag turen att ha en man som såklart kan bli förbannad tillbaka om jag tar ut min ilska på honom (och vise versa, som tur är), men han liksom jag förstår att det finns något där bakom som inte har ett dugg med honom att göra, och att hans fru bara råkar ha en pissig stund just nu. Men tänk om han skulle bestraffa mig för att jag visar honom hur jag känner? Effektiva metoder skulle vara utfrysning genom att ignorera mig eller att stänga in mig i sovrummet och sen tvinga mig att be om ursäkt för mitt uppförande.
Nej tack. Och det ska inget barn behöva bli utsatt för heller.
Greta i helgen när vi var på väg till affären. Som kroppsspråket rätt tydligt visar hade hon en inre kamp angående att bestämma sig för att följa med till affären eller gå upp för backen hon hade velat gå upp för när jag sagt nej. Hon fick stå där och fundera ett tag medans jag satt på huk och väntade. Vi kom till affären.
