niskalainen

Det kan låta fjantigt att en pryl som en ny macbook pro kan göra en så inspirerad. Jag vet egentligen inte varför jag känner att det är så fjantigt. Vad är skillnaden om jag sätter mig vid mitt elpiano och inspireras till en ny låt där eller om jag slår på datorn och skriver ett par låttextuppslag? Precis det där sistnämnda gjorde jag ikväll. Med mac:en är det ju så lätt, tyst, smidigt och okomplicerat att bara lyfta på locket och öppna word. Det tar inte längre tid än det tar för mig att hämta ett kollegieblock och en penna, jag slipper märkliga pip- och blippljud och den surrar knappt. 

 

Plötsligt har jag fått ihop två nya låttexter på mindre än tio minuter, samtidigt som jag slötittar med ett halvt öga på serien maken ser bredvid mig. Det är så...lätt. Och inspirerande. 

 

Plötsligt bloggar jag ju igen, bara det! Det är kul att sätta sig vid mac:en. Jag ville blogga i höstas också men jag använder sällan jobbPC:n hemma för eget bruk. Den känns tung, mörk, omständig, högljudd och den frågar mig ofta saker jag inte vet svaret på. Det är när Greta vill se Nalle puh på youtube och William inte är hemma med sin dator som den kommer till användning, och på jobbet förstås. Men tänk, nu kan jag äntligen slippa läsa mail och bloggar på mobilen, för nu ids jag - och har lust att - sätta mig med datorn under en koncentrerad period och läsa. Åh så skönt att använda iFånen till mer telefoniga saker!

 

Jodå, jag är ett barn av min tid. Men jag uppskattar fortfarande kollegieblock (utan linjer eller rutor förstås!) och en penna, och min kalender är röd, inbunden och i A5-format.