niskalainen

Supernanny och liknande program står jag inte ut med att se sen jag fick barn. Fy fan för metoder som går ut på att få barnet att lyda med hjälp av "naughty step" eller allt vad de där skamvråsersättarna kan tänkas heta. 

 

För ett tag sen var det någon på ett socialt forum som bad om råd angående sitt barns utbrott, ett barn som är ungefär ett halvår äldre än Greta. Ett av svaren var från någon jag inte känner, men svaret fick mig att se rött. Det hade nämligen funkat så himla bra för dem att sätta ungen i "hörnet" eller vad tusan det var om hen"varit dum eller bara rasande" (likhetstecken på det eller?) och låta hen "tänka över sina hyss". Det hade funkat bra tydligen, för nu behövde ungen inte sitta där så ofta. Nu har jag ingen bakgrundsfakta, vet inte ålder på deras barn eller något sånt men ändå. Jag begriper inte.

 

Det finns åtskilliga exempel på hur enskilda individer eller politiska regimer m.fl. lyckas tukta vuxna, barn och hela folk till tystnad, lydnad och fruktan. Varför vill man använda den metoden på sitt eget barn? Är det en gammal kvarleva av någon slags uppfostranskultur från 1900-talet i kombination med jantelagen (så man inte får en unge som "sticker ut" för mycket?) eller vad är det frågan om? Eller är det de där supernannyprogrammen som likställer barnuppfostran med lydnadsträning för hundar? 

 

De flesta av oss kan reagera känslomässigt på olika saker. Ibland reagerar vi av ingen särskild anledning, det är bara...känslosamt. För de av oss som inte väljer att svälja allt vi känner blir det de som står oss närmast som får ta emot våra utbrott, vare sig det är gråt, ilska, rastlöshet, ångest eller vad det än kan tänkas vara. Det är så även för våra barn! De kan släppa garden med den eller de vuxna som står de närmast, och alltså symboliserar trygghet. Ska vi då ta det förtroendet vi fått och sätta ungen i skamvrån som straff för att hen har det väldigt, väldigt jobbigt just nu?

Jag tänker hur det skulle vara om jag kom hem från jobbet och agerade helt, till synes orationellt, gentemot min man. Nu har jag turen att ha en man som såklart kan bli förbannad tillbaka om jag tar ut min ilska på honom (och vise versa, som tur är), men han liksom jag förstår att det finns något där bakom som inte har ett dugg med honom att göra, och att hans fru bara råkar ha en pissig stund just nu. Men tänk om han skulle bestraffa mig för att jag visar honom hur jag känner? Effektiva metoder skulle vara utfrysning genom att ignorera mig eller att stänga in mig i sovrummet och sen tvinga mig att be om ursäkt för mitt uppförande.

 

Nej tack. Och det ska inget barn behöva bli utsatt för heller.