niskalainen

Nästa vecka börjar den sista praktik jag får innan det blir ut i arbetslivet, fem veckor på Kulturskolan i Luleå. Det ska bli kul att få lite smak av verkligheten igen, det är ju rätt skyddad verkstad på musikhögskolan annars. Men mest av allt ser jag fram emot att komma iväg till stockholm på måndag kväll och spela in med Anders Nyberg tisdag och torsdag. Äntligen händer något som bryter av shemat ordentligt! Den här terminsstarten med AUO i luleå hit och dit och supertidiga mornar har verkligen tagit på krafterna, iallafall mina. Imorse åkte William till Bygdeå för att spela på ett dop och jag somnade snabbt om för att vakna några timmar senare, 11:22 för att vara exakt.

Jag har egentligen inte så mycket att säga mer än att livet är bra och jag mår bra. Men det är inte så lite det.

Idag beger sig Kammarkören iväg till Smurfit Kappa här i pite och sjunger för kungen. Jajemen. Dresscode är blåjeans och skjorta, alltså tema Arbetare. Alla i kören kommer få hjälmar att ha på sig. Jag är väldigt nyfiken på vilken dresscode kungen fick, han kanske drog nitlotten Kostym eller något liknande.

I eftermiddag kommer någon nisse hit och kopplar in min fasta telefon, efter det kan man alltså ringa 0911-91447 om man vill nå mig hemma.

Nehej ni, nu måste  jag allt skynda mig så jag hinner möta upp mina vänner från Kammarkören: arbetarfilialen om en halvtimme.

Nå, visst är det bra med förändringar. Men jag känner mig riktigt gammal idag efter att ha druckit hela tre (3) glas vin igår kväll och tagit en tequilashot. Vi snackar alltså total mängd alkoholintag under tidsperioden 19-01 och tequilan var bland det första som hände. Så himla trött borde jag inte vara men hopp! så vaknade jag kvart över åtta imorse, oförmögen att somna om och det känns riktigt slitigt idag kan jag säga. Tur att jag inte är tvungen att göra något vettigt förrän kvart i fem... Ska väl ta tag i lite städning till dess bara. Tjugo minuter eller något orkar jag nog.

Eftersom Robert och Christian fyller år på sommaren så hade vi en överraskningsfest för dem i kvarterslokalen igår kväll. Vi körde på mexico-tema och därför bjöds det på tequila och tacos. Det var riktigt kul att de blev så sjukt överraskade och grundlurade, stackars Christian fick avbryta sitt läsande av gamla avhandlingar och Robert fick inte gå iväg på innebandy. Istället blev det mat, tequila och en vända flamenco för födelsedagsbarnen (som är klassiska gitarrister och i vanliga fall spelar bakom dansarna men idag fick stå i förgrunden med Thomas som gitarrist) följt av linedance med några av oss andra som deltagare. Var går man sen en onsdag när stämningen är på topp och både vin och tequila tagit slut? Kalles förstås! Jag tror ett av skälen till att så många följde med var Roberts fina tacktal, där han poängterade att sista året snart kommer vara över och många av oss inte kommer ses igen på mycket länge efter det. Det blev lite tårögda lyssnare kring bordet kan jag säga och det satte verkligen eld i baken på mig. Man kan inte gå och slösa bort såna här fina tillfällen att ta sig till Kalles en onsdag med sina älskade klasskompisar som man delat fyra år på högskolan med.

Nu orkar jag inte titta på den här datorskärmen längre.

Hejsvej!

Visst är prestationsångest ett märkligt ämne? Det talas så mycket om det rent allmänt men när det väl kommer till kritan så går de flesta runt i sin ensamhet med sin prestationsångest, utan att våga eller kanske ens komma på tanken att prata med någon annan om det. Jag är helt övertygad om att prestationsångest kan bekämpas genom att vi blottar den med andra, då hjälper vi till att öka förståelsen för att detta är helt normalt och inget som syns så väl på utsidan som det känns på insidan. För visst är det en befrielse att få förtroendet att veta att till och med den där starka, tuffa personen vi tycker är så modig också har prestationsångest och tankar om att inte duga? Precis den befrielsen skänker vi andra genom att tala öppet om det här och kanske lyckas jag lugna ner någon med min berättelse?

I onsdags hade jag nämligen lite av en aha-upplevelse angånde just prestationsångest, eller kanske mer en påminnelseupplevelse om man kan kalla det så. Jag satt på kåren och pratade med Janne om ämnet nervositet, när vi blir nervösa osv. och Janne anförtrodde mig lite av de tillfällen han blir nervös. Många blir ju väldigt nervösa vid uppträdanden av olika slag och jag blir väldigt nervös när jag ska prata inför en stor grupp människor, betydligt mer nervös än när jag ska sjunga/spela på scen. Men så helt plötsligt slog det mig att jag alltid blir nervös när jag ska ha ensemblerep eller ensemblelektion. Då är jag som mest orolig att inte duga, att andra ska döma mig och jag känner mig aldrig tillräckligt förberedd för att försvara den jag är, hur jag är och vad jag kan (som om jag ens skulle behöva försvara detta, men hjärnspöken ni vet..). Jag visste redan att jag har haft en stark ensemblerädsla men aldrig tidigare har jag kopplat ihop det med begreppet nervositet. Men det är just det; jag blir skitnervös och om jag ska träffa min ensemble på eftermiddagen går jag runt hela dagen och känner mig inkompetent, otillräcklig, skum i magen och orolig. Ska jag ha ensemblerep på förmiddagen går hela nattsömnen åt att tugga nervositeten. Det påverkar allt jag gör, jag funderar till och med på att hitta nån anledning att ställa in repet. Krasslig i halsen kanske, eller varför inte tidsbrist?

Även i onsdags hade dagen börjat med såna tankar på att ställa in repet klockan 13, ända tills jag satt där med Janne och insåg vad det handlade om. För första gången i mitt liv skulle jag ta med just dessa egenskrivna låtar till en av mina ensembler i piteå och det var jag ju jättenervös över förstås! Så jag blev påmind om att det är ju så, alla går runt och tänker liknande saker vid liknande tillfällen men vi glömmer det och tror vi är så ensamma att vi måste komma på ursäkter. Jag blev genast lugn inombords, tänkte att det blir som det blir och gick till mitt ensemblerep några timmar senare utan oro. Hur gick det då? Det gick jättebra och vi hade kul allihop! Såklart, vad annars? Spela i band är ju det bästa när inte rädslan och nervositeten tar över.

Jag är sjukt effektiv. Idag har jag dessutom haft första repet med ensemblen och för allra allra första gången i mitt liv tagit med egna låtar till en ensemble här i piteå. Tjohoo! De är allt bra mycket bättre på att spela än mina garagebandmusiker på datorn... blev nästan tårögd, det är en stor självförtroende- och självkänslavinst det här.

Livet är gott även fast jag är skittrött och har mensvärk.

...alldeles nyss försökte jag låsa upp min ytterdörr men jag lyckades inte och tänkte menvadfan och så tittade jag ner på nyckeln men det var min och inte williams men så upptäckte jag att fan det står ju johansson på dörren så jag fick snällt gå upp en trappa till.

Lång dag idag.

Det här har jag pysslat med tills nu, Ann-Sofies valkampanjsfilm inför kyrkovalet den 20 september. Även om jag inte är centerpartist så skulle jag lätt rösta på henne om jag inte bodde i fel del av landet, hon har väldigt bra tankar om kyrkan tycker jag! I vilket fall kan man ju faktiskt ta sig iväg och rösta, sverigedemokraterna utnyttjar det låga valdeltagandet så vad man än har för åsikter eller brist av åsikter så kan vi göra vad vi kan och gå och rösta!

I lördags fyllde William 29 år. Det firade vi på fredagkvällen med surströmmingsskiva i kvarters, fyra tappra människor med en femte på slutet (Robert) delade på två stora och en liten burk Oskars. När surströmmingarna började sina vågade sig surströmmingshatarna fram och kvällen blev väldigt trevlig i goda vänners lag (och lite öl). William och några till drog iväg till kåren vid halv tolv och jag städade upp och njöt av lugnet. När jag låg i sängen kvart över ett fick jag ett sms från William: "Fy fan vad jag stinker surströmming!". Det var nämligen så att han var burköppnare, något som måste utföras med stor försiktighet och precision. Täckt under en plastpåse ska burken vara och den måste tiltas åt rätt håll så inte spadet exploderar upp mot den stackars öppnarpersonen. Jag antar att när det var dags för tredje burken hade William fått i sig lite öl och var rätt kaxig så när jag drog fram plastpåsen hade han redan satt igång att öppna burken med orden "jag tror inte det är någon fara fakti...pschhhhhht". Typ så lät det när spadet flög upp och täckte hans t-shirt. Jag föreslog någon dum idé om att gå hem, lägga tröjan i blöt och sätta på sig något annat men det hela slutade med att han skvätte lite vatten på tröjan och tryckte upp den mot min näsa så jag fick känna att det minsann inte luktade något. Det gjorde det ju inte heller, det var ju blött fortfarande... och så gick det med det.

De två tårtorna jag bakade var mumsiga men inget emot den med bananmos och riven choklad som avnjöts på lördagmorgonen då jag firade William själv. Mmmm.....det blir inte bättre än så.

Jag kanske bara ska blogga om surströmmingsskivor i fortsättningen. Fast jag vet inte om jag är så sugen på något mer i år. Sushi skulle vara gott däremot.

Jag har fixat trådlöst nätverk i lägenheten nu iallafall så nu kanske det blir av med lite mer bloggande i fortsättningen. Det är ju sista året och allt, den här terminen läser jag AUO3 i Luleå så om ett par veckor är det dags för fem veckors praktik och så ska C-uppsatsen sättas igång. Jag och Lina bestämde att vi ska skriva tillsammans, jag tror verkligen det kommer gå hur bra som helst. Vi är ju sångerskor båda två så helt svårt att välja ämne kan det ju inte bli!