niskalainen

Visst är prestationsångest ett märkligt ämne? Det talas så mycket om det rent allmänt men när det väl kommer till kritan så går de flesta runt i sin ensamhet med sin prestationsångest, utan att våga eller kanske ens komma på tanken att prata med någon annan om det. Jag är helt övertygad om att prestationsångest kan bekämpas genom att vi blottar den med andra, då hjälper vi till att öka förståelsen för att detta är helt normalt och inget som syns så väl på utsidan som det känns på insidan. För visst är det en befrielse att få förtroendet att veta att till och med den där starka, tuffa personen vi tycker är så modig också har prestationsångest och tankar om att inte duga? Precis den befrielsen skänker vi andra genom att tala öppet om det här och kanske lyckas jag lugna ner någon med min berättelse?

I onsdags hade jag nämligen lite av en aha-upplevelse angånde just prestationsångest, eller kanske mer en påminnelseupplevelse om man kan kalla det så. Jag satt på kåren och pratade med Janne om ämnet nervositet, när vi blir nervösa osv. och Janne anförtrodde mig lite av de tillfällen han blir nervös. Många blir ju väldigt nervösa vid uppträdanden av olika slag och jag blir väldigt nervös när jag ska prata inför en stor grupp människor, betydligt mer nervös än när jag ska sjunga/spela på scen. Men så helt plötsligt slog det mig att jag alltid blir nervös när jag ska ha ensemblerep eller ensemblelektion. Då är jag som mest orolig att inte duga, att andra ska döma mig och jag känner mig aldrig tillräckligt förberedd för att försvara den jag är, hur jag är och vad jag kan (som om jag ens skulle behöva försvara detta, men hjärnspöken ni vet..). Jag visste redan att jag har haft en stark ensemblerädsla men aldrig tidigare har jag kopplat ihop det med begreppet nervositet. Men det är just det; jag blir skitnervös och om jag ska träffa min ensemble på eftermiddagen går jag runt hela dagen och känner mig inkompetent, otillräcklig, skum i magen och orolig. Ska jag ha ensemblerep på förmiddagen går hela nattsömnen åt att tugga nervositeten. Det påverkar allt jag gör, jag funderar till och med på att hitta nån anledning att ställa in repet. Krasslig i halsen kanske, eller varför inte tidsbrist?

Även i onsdags hade dagen börjat med såna tankar på att ställa in repet klockan 13, ända tills jag satt där med Janne och insåg vad det handlade om. För första gången i mitt liv skulle jag ta med just dessa egenskrivna låtar till en av mina ensembler i piteå och det var jag ju jättenervös över förstås! Så jag blev påmind om att det är ju så, alla går runt och tänker liknande saker vid liknande tillfällen men vi glömmer det och tror vi är så ensamma att vi måste komma på ursäkter. Jag blev genast lugn inombords, tänkte att det blir som det blir och gick till mitt ensemblerep några timmar senare utan oro. Hur gick det då? Det gick jättebra och vi hade kul allihop! Såklart, vad annars? Spela i band är ju det bästa när inte rädslan och nervositeten tar över.