niskalainen

Jag är så sjuuuukt glad att jag tog den här amningspausen och pumpade istället. Trots att internet är fullt av skräckpropaganda som säger att man absolut inte ska mata med flaska om man av olika anledningar (t.ex. såriga bröstvårtor...) behöver pumpa ett tag. Det kan göra barnet "tuttförvirrat" och gud vet vad. Alternativet skulle enligt dessa "profeter" vara att pumpa ur och mata med kopp eller sked, men herregud känner jag bara. Som att det inte är tillräckligt med jobb att pumpa, är inte det viktigaste att hon iallafall får i sig bröstmjölk om man nu har möjlighet? Det var iallfall väldigt jobbigt för mig att komma fram till att det nog skulle vara okej att jag inte kunde amma för tillfället men med stöd av omgivningen (och då främst ett telefonsamtal med mamma) tog jag iallafall beslutet att göra så här.
Och nu har hon fått bröstmjölk på flaska de senaste fyra dygnen och idag var det dags att "nypremiär"-amma henne med läkta bröst. Jag kan bara säga att det här var det bästa jag gjort! "Tuttförvirrad" my ass, inte Greta inte (nu säger jag inte att det aldrig händer andra barn, men det var som hon på bvc sa, vi måste ju ha lite tilltro till att Greta också att det kommer gå bra). Min ringa erfarenhet av amning hittills har varit att amning gör om inte alltid skitont så iallafall ont men idag blev jag motbevisad. Det gick hur bra som helst och Greta är supernöjd! Det är hennes mamma också... tänk vad skönt att slippa pumpen var tredje timme... :-)

Greta och William tog söndagssovmorgon

Imorgon börjar William jobba igen och sätter därmed ett litet, litet hål på den rosa bubblan som hållit oss skyddade från omvärlden de senaste två veckorna. Det ska bli spännande att ta sig an det här med mammaledighet fullt ut, utan att ha William i närheten under tiden. Fast han kommer ju faktiskt hem när han jobbat klart så det ska nog gå fint ändå :-) Värst tror jag det är för honom, han känner sig väl sådär halvsugen eller inte sugen alls på att börja jobba igen.

En spännande sak inför morgondagen som väntar mig och Greta är att återuppta amningen eftersom mina såriga bröstvårtor äntligen verkar ha läkt ut eller åtminstone så gott som. Vi har pumpat ur och matat från flaska heltid sen i torsdags eftersom det bara var ångestladdat att amma på grund av smärtan i de blödande såren... Men jag saknar verkligen att amma och hoppas det ska gå vägen den här gången, det börjar bli lite väl drygt att pumpa bröst också hur roligt det än må låta, haha.

 

Nu ska jag ta och göra iordning mig innan Greta vaknar och bestämmer sig för att det är dags för kvällsslurken, den brukar kunna ta mellan 2-4 timmar så det är bara att ladda. :-) Tänk ändå att ingen kommit och hämtat henne än, det verkar som att jag och William får behålla vår älskade lilla skatt! ;-)

 

 

Kan ett blogginlägg vara behagligare att skriva än med en femtondagarsbebis sovandes mot axeln? Skulle inte tro det! :-)

Greta.

Idag for William iväg till vindeln för att köpa tvättmaskin som han hittat på blocket. Innan vi fick barn gjorde jag vissa försök att presentera idén att införskaffa en sån men det gick inte hem helt hos min älskade sambo som inte riktigt såg problemet att gå ner till tvättstugan med bebben. Men en och en halv timme efter att vi kommit hem från BB, ungefär samtidigt som handdukarna han köpt på jysk samma dag  började kastas ner i tvättkorgen i en strid ström, hade han ändrat inställning. Kors i taket, learning by doing ;-)

Jag kom iallafall på den fantastiska idén att gå ut på en promenad i det strålande vintervädret under tiden han var iväg. Det dumma var att jag tyckte "lilla" rundan runt nydalasjön (8 km plus nånting) var en lagom tur. Nog för att jag tappat 14 kg på två veckor men jag har ingen kondis eller muskelstyrka att skryta med direkt och efter typ halva sträckan tyckte jag det var nog. Men det var bara att gasa på och ta sig runt. I fortsättningen blir det nog max 5 km/promenad, hellre ett par om dagen i såna fall. Får ta revanch på nydalarundan om några veckor och se om det känns bättre då. Men solen sken och det var sjukt vackert med allt det vita och isen som börjat gro så jag led inte avsevärt.
Greta sov som en stock i vagnen och vaknade bara till framemot de sista kilometrarna men det löstes med napp (eller tutte som de kallar nappen här uppe, har aldrig hört något värre. Tutte för mig är lika med bröst men tydligen är jag den enda människan på jorden som tycker så, eller??) och vi kunde ta oss hemåt utan avgrundsvrål från den lilla.

 

Lite fundersam min efter promenixen runt nydalasjön...