Ni vet de där friskusfamiljerna som orkar göra grejer hela helgerna när vi andra bara räknar dammråttor och tittar på bolibompa?
I helgen var vi en sån. Jag vet inte vad som hände men jag tror att energin från en pizzamiddag på fredagen och en pizzalunch (nej, inte rester. En hel, ny, vedugnsbakad pizza) på lördagen kan ha bidragit.
På lördagen pimplade vi. Trots att Greta ropade "Kom då fisken!" så blev det inget napp för henne och farmor.
Igår morse drog jag och Greta till badhuset. Jag som själv var rädd för vatten när jag var liten har varit orolig för att jag närt en vattenrädd unge vid min barm. Men på badhuset fick jag motsatsen bevisad. Eller vad tror ni om kommentaren "det är ROLIGT att bada!"?
Efter att ha sovit som man bara gör efter två timmar på badhuset var det fikadags. William drog ut i skidspåret och jag och Greta fixade varm choklad och tog med mackor och renfällar ut till Nydalasjön och intog fikat där. Det blåste något överj-ligt och var inte alls skönt, men chokladen var supergod och just på den här bilden sken solen och jag och Greta var mycket nöjda. Det var meningen att vi skulle sitta kvar i idyllen tills William åkt färdigt så vi kunde fika lite tillsammans, men idyllen försvann bakom stora moln och tvååringen gjorde det jag själv hade velat - började gråta - så vi gick hem.
När jag var liten bodde jag i Thailand.
Fantasinivån hos vår nästan 2 1/2-åring är skyhög. Det berättas de mest sanslösa historier med stort engagemang och man vet inte riktigt vad som är upp eller ner, dröm eller verklighet, dagisminnen eller småbarnsminnen eller andras minnen eller allt blandat i en enda härlig tvåårskompott.
Vid ett tillfälle igår lät det så här:
Greta (kör med sin bobcar): jag måste köra till huset där jag bodde förut.
Jag: jaså? Till huset där du bodde förut?
Greta: Ja, när jag var liten.
Jag: Aha, var bodde du när du var liten?
Greta: I Thailand.
Jag (i tanken): Var har hon hört talas om Thailand????
Jag: jaså, hur var det att bo i thailand då?
Greta: Jag flög flygplaaan, och... när jag var stor hade jag jättemånga blommor!
Jag: hade du jättemånga blommor när du var stor?
Greta: ja, jättemånga blommor hade jag då!
Men å andra sidan, vad vet jag? Hon kanske berättar om tidigare liv här. Märkligare saker har ju hänt...
Tyngdlöshet vs. tyngdlagen eller Att plötsligt väga 350 kg
Det är sportlov här uppe den här veckan och för en halvdeppig individ som jag så är det ett ypperligt tillfälle att fylla på serotonindepåerna med lite fysisk aktivitet. Så igår begav jag mig till simhallen för att simma för första gången sen jag väntade Greta, vilket var typ 2 1/2 år sen. Jag hade inga höga förväntningar på min prestation och blev förvånad över hur lätt det kändes i vattnet. Jag brukar inte simma mindre än en kilometer när jag simmar men igår hade jag sagt till mig själv att jag skulle börja med tjugo längder och bara försöka njuta av det eftersom det var så himla länge sen. Lättheten till trots blev jag efter två längder (!) varse musler som borde existera men uppenbarligen har emigrerat på grund av understimulans. Tydligen bör det bo musker i underarmarnas och skulderbladens grannskap, någon som känner igen det?
Men det blev faktiskt bara lättare och lättare, jag kände mig verkligen i min kropp och njöt av att känna mig tyngdlös i vattnet. Efter tjugo längder var det bara att räkna ner igen och köra tjugo till. Jag kände verkligen målmedvetenheten i blicken för varje längd och inbillade mig att varenda en i simhallen kunde se att här, här simmar en oerhört målmedveten motionär! Visserligen utan teknik men ändå, alla som såg mig kunde se min potential och hastigheten jag hade i vattnet trots bristande teknik - så man kan ju bara föreställa sig hur det skulle vara om den där målmedvetna tjejen fick till teknikbiten!
Jajemen, jag varvade några tonårstjejer i motionsbanan (som visserligen stod mer än simmade men ändå) och fick upp pulsen och värmen i kroppen. Blicken vara av stål, ingen och inget kunde stoppa min framfart. Vilken kvinna jag är. 40 längder senare varav de sista tio med spurt var det dags att avsluta och bege sig upp för välförtjänt bastu och dusch. Jag var så stolt, vad lätt det kändes!
Tills jag klev upp ur vattnet och mötte tyngdlagen. Jävla Newton. För varje centimeter av min kropp som omringades av luft istället för vatten ökade jag exponentiellt i vikt. Till slut vägde jag 350 kg, minst, och skulle ta mig till omklädningsrummet via den ramp som går mellan motionsbassängerna och hoppbassängen. 350 kg kvinna med mjölksyra i muskler som inte ens finns går på en metallramp (dunk, dunk, dunk) nån meter ovanför vattenytan där de andra befinner sig. Det kändes inte bättre än det låter.
Jag måste uppenbarligen ta mig iväg till simhallen lite oftare.
Ljuset faller och då börjar det brinna.
Alltså. Greta kan ha de mest fantastiska utläggningar om allt möjligt, ofta på morgnarna. Imorse kröp hon upp till mig när jag vaknat efter min lilla sovmorgon och la sig och mös med mig under täcket. Sen drog storyn igång. Jag måste erkänna att det är svårt att hänga med när hon berättar så engagerat och inlevelsefullt, men det var något om "lampan ramlar, ljuset faller ner och då börjar det brinna. Här. Inte här i sovrummet, i badrummet." Jag frågade om hon hade drömt det och då svarade hon ja, vilket hon alltid gör om man frågar om hon drömt det hon berättat så det säger egentligen inte så mycket... "Ja" är också ett mycket vanligt svar om man ställt en fråga som hon absolut inte har förstått, men då brukar man ana på betoningen hur det ligger till.
