niskalainen

Note to self: i vecka 37 är man rätt höggravid. Så promenader på flera kilometer ett par dagar i streck då temperaturen i skuggan är typ 25 grader tar lätt ut sin rätt. Samma sak att gå i skogen och springa och busa med valpen. Men det är ok, det är ju för ett gott syfte... ;-)

Igår när jag la Greta sparkade bebisen så mycket att jag trodde Greta skulle bli väckt när hon låg där och ammade med sin kropp nära min mage. Jag får inga kickar högt upp i revbenen, istället är det strax under eller allra mest rakt ut åt höger sida.

Imorgon är det dags att träffa barnmorskan igen. De senaste två gångerna jag kommit hem därifrån har Greta frågat mig om bebisen kommit ut nu. Då förklarar jag att den är kvar i magen och att vi bara kollat så den mått bra och hört hjärtat slå. Greta är fullt införstådd med att vi kommer åka till sjukhuset när det är dags och att hon då kommer vara med farmor och farfar (hur sjutton vi nu får till logistiken...). Och hon pratar med bebben, säger typ "hej lilla bebisen, det är storasyster här", vilket är så gulligt att jag dör lite.

Nu blir det kvällsfika och film.

Idag är det på datumet en månad kvar till det magiska BF-datumet, 21 augusti. Spänningen stiger! Vad blir det? Vem blir det? Hur kommer det dra igång? Hur kommer logistik rörande storasyster, vovve och svärföräldrar fyra mil bort lösa sig? Och hur nära bf kommer Bulan känna sig färdigbakad?

Jag läser på allt jag kan om förlossningens olika skeden, försöker förbereda mig mentalt på smärtan och minns tillbaka på hur det var med Greta:

Hela fredagen på jobbet, sista arbetsdagen inför två veckors ledighet före det planerare kejsarsnittet pga att hon låg i säte, gick jag runt och hade ont. Precis som mensvärk i rygg och runtomkring. Jag hade inte en enda tanke på barnafödande. Jag och William blev bjudna på after work av vår generösa arbetsgivare ("ni ska passa på att göra sånt nu innan bebisen kommer!") och hade en trevlig kväll med dålig grekisk mat (Costas i Umeå är tyvärr bättre på kaffe än de är gällande det grekiska köket...). Jag minns inte om smärtan avtog under natten, men efter en sovmorgon på lördagen klev jag in i duschen och hann inte ut igen förrän vattnet gick. Eller gick och gick, forsade ut är väl en mer korrekt bedömning. Ringde förlossningen som bedömde att vi skulle komma in och kolla om det var vattnet som gått. Vi fattade nada och satte oss och åt frukost i vår nytapetserade lägenhet med möbler kors och tvärs eftersom golvläggarna skulle komma veckan efter, innan vi packade ihop någon slags bb-väska bara för att inse att vi skulle behöva fara förbi Ica på vägen och fylla på med grejer. Vi hade ingen aning om vad vi gjorde, men vid det här laget var min tillvaro lite mer smärtsam. När vi kom till förlossningen konstaterades att jag var öppen 4 cm och det akuta kejsarsnittet var ett faktum. "Akut" klingar brådskande men det hela var åtminstone för oss en rätt lugn historia. De ringde in jourhavande och vi låg och väntade på att allt skulle bli klart med förberedelserna innan vi kunde fara ner på operation, samtidigt som vi ringde våra föräldrar och meddelade att vi skulle få barn på ett tag.

Den här gången kommer det vara annorlunda. Bebisen ligger rättvänd och jag har ingen aning om hur sjutton jag ska veta om det är dags eller inte. Dags att ta fram de urmoderliga krafterna och lita på dem...

När jag väntade Greta gick jag på gravidyoga. Det var helt underbart och jag har yogat till och från sen dess. Nu har jag plockat fram papperen från kursen och dragit igång projekt gravidyoga här hemma. Det är fler som verkar tycka det är en fantastisk start på dagen!

Sovmorgon i all ära, men få saker är så härliga som att gå upp med dotter och valp och få mysa.

Runt nyår 2012 minns jag att jag kände det som att 2013 skulle bli ett riktigt mellanår. Bortsett från att vi just fått veta att vi väntade syskon så upplevde jag så mycket fokus på 2014. Det berodde säkert på att jag dels alltid haft en förkärlek för jämna nummer (jo, det är sant. Det var väldigt påtagligt när jag jobbade som brevbärare, jag hade alltid mer till övers för de jämna sidorna av gatorna. Drömmen var ett hus med gaturummet 24 och en lättöppnad, ergonomisk plastbrevlåda en bara kunde dunka posten i utan att dra ner på tempot med cykeln...), men säkert också för att jag bor i Umeå och typ ALLT kretsar kring kulturhuvudstadsåret 2014.

Så döm om min förvåning när det visar sig att 2013 verkar bli ett sannerligen händelserikt år! Vuxenpoängen tycks hagla över oss. Först skaffade vi valp i början av sommaren, härnäst väntas bebis och så skrev vi kontrakt på ett hus på landet för några dagar sen dit vi kommer flytta 1/11.

Dessutom, när vi nu ändå snackar vuxenpoäng, så har jag haft balkonglådor med blommor och örter för första gången och de LEVER fortfarande. Frodas, till och med. Min man påstår saker som att de borde skötas så de inte växer som en djungel, men han missar att "växer som en djungel" är ljuv musik för mina intesåvärstgröna fingrar. Min finaste kör fattade grejen när de gav mig en orkidé i terminsavslutningspresent, den mår bara fint i händerna på en som oftast glömmer bort att vattna. En annan växt som jag inte vet namnet på har börjat få knoppar som snart blir blommor och det kan väl ändå inte bara bero på att den fått en skvätt vatten om dagen? Eller är det så enkelt? Kanske kan de två växthusen på vår blivande gård få tjäna sitt syfte nästa år!