niskalainen

Julen är över och det var en tämligen odramatisk upplevelse för Greta. Jag och William gav henne ett begagnat Lundbydockhus och hade inte lagt särskilt stor vikt på julklappar. Även för oss vuxna var det en lugn jul eftersom vi hade kommit överens om att för första gången testa att ge julklappar efter en lista där man gav något till en person och one person only. Sen körde vi julklappsspelet på kvällen, och jag tyckte det var så himla skönt att det inte var någon julklappshysteri (förutom veckorna före jul då vi skulle komma överens om julklappsutdelningslistan, vilka som skulle vara med, varför vissa inte ville vara med, om julklappen skulle ligga runt en viss summa osv.) och framför allt var det härligt att se svärmor så avslappnad. 

 

Vi hade inte schåsat upp tomtens existens för Greta, eller ens pratat särskilt mycket om julklappar. Kl.12:00 var det julgudstjänst i Bygdeå kyrka och hela hjorden farföräldrar, farbröder och vi var där (Greta somnade i min famn efter 20 minuter). Efter kalle anka åt vi julmiddag och Greta somnade i min famn vid köksbordet. Greta fortsatte sova i kökssoffan och efter ett tag kom tomten. Gretas två kusiner, som är i skolåldern, var iallafall vakna och Greta vaknade efter en stund. Lite otur var det då bara, tänk er kombinationen nyvaken tvååring och skäggig tomte. Dessutom var Greta hård i magen och hade kämpat på med att få bajsa hela dagen. Så julklappsöppningen var helt enkelt ingen höjdare, men bajs kom det iallafall. Sist (borde varit först) öppnade vi dockskåpet och efter det stod hon vid dockskåpet och var helnöjd. Orutinerade som vi är så fattade vi inte att vi skulle gett henne dockskåpet och låtit de andra julklapparna fått vänta nån dag med att öppnas tills hon var mer tillfreds med livet...

 

I vilket fall så var det inget snack om tomten. Jag själv har aldrig varit särskilt brydd, jag minns en jul då jag själv tog fram tomtemasken ur garderoben och tvingade pappa att ta på sig den och leka tomte. Okej, lite brydd var jag nog men jag trodde inte nån riktig tomte skulle dyka upp i vår trea på tredje våningen i åkersberga centrum. Däremot kom det en luftballong precis utanför fönstret en kväll, DET var häftigt. Men det är en annan historia.

 

Tomten alltså. Men nu! Nu pratas det om tomten minsann. Greta leker med lego och berättar att hon fick det i julklapp. Av vem då, frågar jag fast jag vet att det var av moster Tintin och kusin Gabriel. Vad blir svaret? Av tomten, säger hon med självklarhet. Greta läser en bok hon fick av William och Måns och berättar att hon fick den i julklapp av tomten.

 

När Greta fyller år ska hon få godis. Och julklappar av tomten. Och så fortsätter det.

 

Tomten, tomten, tomten. När blev han en del av den här familjen?

 

Tradig rubrik, jag vet. Men ganska ofta hör jag, oftast av en slump, kommentarer i stil med "han har sagt att han vill ha rosa säng/lampa/tröja/bil/osv, så vi försöker övertala honom om att ändra sig angående det". Och varje gång tänker jag "varför?". Men eftersom jag tjuvlyssnar skippar jag att fråga, men folk som har söner verkar ofta liksom förstå varför. Iallafall hmm:ar de igenkännande.

Hur ska jag göra nu då nästa gång Greta vill ha sin gröna mössa? Måste jag försöka övertala henne om att ta den rosa då? Och kommer ni alla föräldrar till döttrar hmm:a i samförstånd av någon hemlighet som jag inte är införvigd i?

För några veckor sen blev Greta två år och tre månader. Jag och William konstaterade att det kändes konstigt att det bara var tre månader sen Gretas tvåårsdag, eftersom det hänt så otroligt mycket sen dess. Bara över jullovet skedde någon slags explosionsartad social kompetensutveckling hos vår tjej, och hon ägnade julen åt att bossa runt såväl farbröder som kusiner och alla däremellan. William har ju sex brorsor och eftersom julen spenderades hos Williams föräldrar hade vi så många barnvakter att vi rätt ofta frågade varandra om den andra visste var Greta var. Svaret hörde man ofta rätt lätt - uppe i Johns rum och spelade trummor. 

 

Och som hon pratar. Det är ju lite skrämmande att höra sig själv ibland, som den gången då Greta, jag och William var på väg uppför de tre trapporna till Gretas mormor och morfar när vi var där runt nyår. William hade väl sagt typ "kom nu Greta, nu ska vi fortsätta gå" varav Greta replikerade "Sluta pappa, jag orkar inte!". Blicken jag fick av William alltså. Det är roligt att få ta del av hennes berättelser om vad som händer på dagis. Allt sägs i presens även om hon också testar att böja ord. Rim är tokroligt! "Ajsanbajsan" hade en av förskolelärarna sagt för någon vecka sen och Greta skrattade åt det hela helgen. Hon testar även att rimma själv, ofta blir det samma ord t.ex. "tröja-tröja" men det är också tillräckligt roligt att skratta åt. "Busmus" var väldigt roligt igår, det körde vi med hela dagen.

 

Varje kväll när Greta somnat (jo, vi har slutat nattamma också, men mer om det i ett annat inlägg) börjar det med att jag och William sitter och pratar om roliga och spännande saker Greta gjort eller sagt. Det är så himla fantastiskt att vara förälder åt den där donnan alltså.

 

Idag fick mina elever testa att sjunga övertoner. Det är lättare sagt än gjort när man aldrig testat det förr, men det här youtubeklippet fick nog de flesta att gå igång på själva grejen!

 

 

...så har blogg.se verkligen shejpat upp sig. Trevligt.

Ni som använt PC hela livet kommer inte fatta det här. Men ni som använt Mac frekvent under flera års tid och sen tvingas använda PC ett tag kan nog fullt ut relatera till lättnaden jag känner när jag nu sitter här och bloggar från min nya partner in crime. Det är så oerhört mycket mer inspirerande att sitta vid en mac än vid en pc! Vid jobbdatorn som jag varit fast med det senaste halvåret, en helt ok HP i modernare utförande, har jag inte känt någon som helst lust att skapa musik, redigera filmer, blogga eller ens logga in på facebook. Och som jag har samlat på blogginlägg! Jag har minst tusen grejer att skriva om känns det som, och jag längtar efter att börja läsa nya och gamla favoritbloggar igen.