niskalainen

Det var rätt najs att fylla år ändå. I år fick jag fem grattis-SMS, första året sen sms slog igenom som inte alla gratulationer kom via sms. Och vi vet ju anledningen: facebook.
Facebook är fantastiskt! Jag vet att många som grattar är människor som man kanske inte har världens mesta kontakt med men varenda facebookgratulation värmer, så är det bara. Och eftersom jorden är omringat av magnetfält, yin och yang och allt det där så upptäckte jag en motvikt till facebook: fler än någonsin ringde och grattade och jag fick dessutom blombud och födelsedagskort på posten. Old school möter tekniken alltså. Fantastiskt!

Greta var den första som sjöng för mig, 05:20 sjöng hon huuuuheeeeeaaakoooo så jag vaknade.
Ella vann racet, hennes grattis-sms mottogs 22/2 kl.00:00. Sjukt imponerande och ett väldigt kärleksfullt sms dessutom.
Hedda stod för dagens överraskning: en order om att ta en titt bakom tavlorna i lilla rummet och tänk, där bakom en av tavlorna låg ett paket och ett grattiskort! Det kittlar i magen som bara den av tanken på att det paketet legat där i tio dagar utan att jag sett det. Jag äääälskar överraskningar! Dessutom innehöll paketet koppar och jag som äääälskar koppar och muggar!
Mamma och pappa ringde och sjöng ja må hon leva och på eftermiddagen levererades en jättefin blombukett från dem.
Gudrun och Dag skickade ett grattiskort som kom med posten.
William kom hem med prinsesstårta och bjöd på go'middag. Dessutom bäddade han sängen innan han for till jobbet samt skötte all disk. Det enda ett föräldraledigt födelsedagsbarn behöver med andra ord.

Och alla dessa fina facebookgratulationer, de har jag läst flera gånger om. Jag gillar att fylla år!
På fredag ska William ta Gretatjänsten så ska jag ut med Jenny och äta och vara supervuxen och supertjejig och fira mig själv några timmar utan att någon kräks ner min stass.

Jaha gott folk, idag vaknade jag alltså och var 27 år. William verkar fortfarande kär i mig och sjöng "Ja må hon leva" så fint att jag kände mig som 25 igen. Greta verkade känna igen mig idag också så jag har nog inte åldrats nämnvärt sen igår kväll. Dessutom tror jag Greta var väldigt entusiastisk över min födelsedag eftersom hon tyckte vi skulle börja fira den redan tjugo över fem imorse. Jag tror till och med hon väckte mig med sång: "huuuuaaa, eeeuuuu, kkkkkkooo" påminner väl oss alla lite om sången "Med en enkel tulipan"?
Hurra och grattis till mig! tänkte jag (nånstans långt inombords) och smög upp med den pratsamma så inte William skulle vakna. Efter en dusch med hårtvätt och allt gjorde jag frukost och tände ljus i vardagsrummet, fördelen med att gå upp före soluppgången med andra ord.

Tänk vad det kan hända saker på ett år bara! Visst, jag har åldersnoja men jag är inte dummare än att jag begriper att saker och ting bara blir bättre med åren. Livet, till exempel.

idag har Greta storlek 68 på sig för första gången. Men så är hon ju 4 1/2 månad också :-)

Inom en mycket snar framtid, 10 timmar för att vara exakt, lämnar jag 26 bakom mig. För ett år sen mjukstartade vad jag tror är min 30-årskris och i år är det värre. 27, vem vill fylla det?? Det är ju jättegammalt! Iallafall på mig, vet inte alls hur jag kommer klä i det.

Jag ska ner på stan snart och träffa William så ska han få köpa nya skor åt mig, en mycket bra födelsedagspresent tycker jag. Vi börjar där helt enkelt.

Igår började jollret lossa ordentligt för Greta. Hon drar lååååååånga haranger och testar oktaver, formanter och volymskillnader. Det är sjuuuukt roligt att lyssna på.

Jag har förresten börjat uppskatta svart kaffe. Beror det på kombinationen av föräldrarledighet och 24 minus? Att sticka till affären enbart för att köpa mjölk kan med andra ord bortprioriteras...

...har Greta kissat en gång i handfatet, tre gånger på handdukar och en gång i en öppen blöja.

Tålamod :-)

Idag döptes Greta. Det har varit en underbar dag och helg, underbar!

Jag orkar faktiskt inte skriva mer än så nu men det kommer bilder och sånt :-)

Tyvärr vägrar Ella ligga åt rätt håll men ni fattar.

 

Lycka!

Tydligen finns det människor som blir mycket upprörda över att mammor har mage att amma sina bebisar på offentliga platser, typ fik eller restauranger. Detta fascinerar mig oerhört, jag har själv inte stött på några negativa reaktioner, inte någon reaktion alls faktiskt förutom när Greta var en månad och jag satte mig utanför toaletterna i MVG-gallerian här i Umeå. Ella var med och jag tror vi båda minns den där stackars killen i 30-årsåldern som stod i toakö och plötsligt började studera såväl tak- som väggfärg ingående när han insåg varför jag fipplade med kläder och bebis i tutthöjd. Mycket underhållande, stackarn. Han hade nog ingen vana av att se en ammande kvinna in action.

Tydligen blev det folkstorm när Miranda Kerr la ut den här bilden på sin blogg. Personligen tycker jag det är en fantastiskt vacker bild.

Hittade ett välformulerat inlägg till stöd för offentlig amning (att det ens ska kallas så är ju sjukt egentligen, amning är väl helt enkelt amning när barnet behöver det), det är väldigt läsvärt och ni hittar inlägget här. Bland kommentarerna finns signaturen Jessica som berättar om sin morfar:


Jag tror jag har underlag för en inrepeterad kommentar den dagen (om den kommer) då jag stöter på någon som talar om för mig att jag inte borde sitta där jag sitter och amma. För jag vet att jag kommer bli förbannad som bara den om det händer och då vill jag ha svar på tal.

Igår blev Greta 4 månader, hjälp vad tiden går! Men det blir verkligen bara roligare och roligare, hon har blivit så himla pratglad och med på vad som händer.

När vi kom hem från Åkersberga efter nyår började hon precis förstå att när hon viftar på armarna under babygymmet så rör sig leksakerna. Sen har varje dag inneburit mer medvetenhet och idag ska hon ha något i händerna hela tiden. Det är fantastiskt roligt att se hur systemet fungerar, när man får något i handen öppnas munnen instinktivt och det som man håller i ska provsmakas. Det går lika bra med ett finger som en leksak, bara det går att suga, tugga på och dreggla ner.

Igår var vi på Mariakyrkan på första föräldrarutbildningsträffen. Vi fikade och pratade om föräldrarskapet, valde ut bilder som symboliserade hur vi känner för det, positivt såväl som negativt. Jag valde ut två bilder första vändan, på en bild var det en mamma med sitt barn i sjalen, ansikte mot ansikte med en landsväg i bakgrunden. På den andra var det en kvinna i ett fjällandskap med ryggsäck, collegetröja och allt. För mig symboliserade den första bilden hur närhet är så enkelt att ge och så underbart att ge, två kroppar som bara behöver nudda varandra och så finns den där, närheten. Det känns som att hur svårt det än kommer vara och är ibland att veta om man gör rätt, om man är en bra förälder eller inte, så kommer man ändå kunna erbjuda närheten. Det kan vara det enklaste vi har. Jag har också tänkt på det där med varför människan i motsats till andra djur inte kan ta sig fram själv förrän många månader in i livet, de måste bäras och läggas på plats vid bröstet och så vidare. Tänk om det helt enkelt är för att vi människor, med alla våra ibland rätt så komplexa känslor, ska få ha möjligheten att lära oss att vi kan ta hand om en annan människa helt och fullt ut under den första tiden i deras liv. Det är ju rätt fantastiskt.
Den andra bilden, kvinnan uppe på fjället, fick mig att tänka på när jag och William var i Klimpfjäll för ett och ett halvt år sen och hur närvarande i nuet vi var då. Så känns det sen Greta kom, som att jag är mer närvarande i nuet och att nuet faktiskt är det viktigaste och allt annat kan vänta. En ganska logisk prioritering men ändå så svår att förstå förrän man faktiskt måste sluta jaga det där man jagat tidigare och byta blöja eller mata istället.

Jag gillar att prata och tänka på sånt här.

Ja, där sammanfattade jag veckan kan man säga.

I måndags var vi på småbarnsmusik, andra gången. Greta och jag satt mellan två niomånaders och snacka om att de fascinerade Greta! När den tappra musikläraren kom med en liten gosebjörn och en ramsa mot Greta så tittade hon inte ett uns på den där lilla björnen utan stirrade ogenerat på tjejen i knäet bredvid. Underbara unge :-)

I onsdags var William ledig och vi hann med en hel del hemlisar som jag inte avslöjar än. Kvällen avslutades med att Jenny och Chrille köpte med sig sushi till oss alla och kom hit så vi kunde äta tillsammans, varför gör man inte sånt oftare?
I torsdags lagade jag spenatsoppa, vet inte varför men jag fick värsta spenatcravingen för en vecka sen typ, och Emmelie kom förbi och åt av den till lunch med mig. Mycket trevligt att hon börjat plugga och alltså besöker stan så ofta så man får träffa henne med jämna mellanrum.
Torsdagen var värsta lyxdagen för på eftermiddagen kom Dijana hit och fikade, det var flera månader sen jag träffade henne sist och det var verkligen mysigt att få hit henne. Vi har planerat in att gå och se "Scener ur ett äktenskap" när den kommer hit till Umeå, det ser jag verkligen fram emot.

I fredags hade jag däremot inte mycket att se fram emot. Första tandläkarbesöket efter en graviditet och fyra månaders föräldrarledighet hade jag inte höga förhoppningar inför. Jenny var med som barnpassare åt Greta och det var verkligen uppskattat. När jag efter många om och men (en akutpatient som gjort att jag inte skulle få träffa min tandläkare utan en annan "går det bra med en kvinnlig"-tandläkare, väldigt konstig fråga faktiskt eftersom det är lika dyrt och lika obekvämt oavsett om man går till en man eller kvinna) faktiskt fick träffa min tandläkare (en man) så fick jag veta att jag bara hade början på hål som jag haft hur många år som helst och det enda de gjorde var att skrapa bort lite tandsten. Bästa tandläkarbesöket EVER. Bokade tid för polering om en månad bara för min egen uppfräschnings skull. Efteråt åkte vi till Jenny och Chrille och drack en välförtjänt kopp kaffe och så fick jag se deras lägenhet. Det är ju helt underbart att de äntligen bor i Umeå.

Igår fick jag sovmorgon för första gången på evigheter, tänk att vakna 9:45 och tycka man har fått sova länge. Mycket har hänt på bara några månader... ;-)
På kvällen var vi på Williams farbror Dicks 50-årskalas på Fabriken här i Umeå. Det var verkligen grymt fixat, Samuel Ljungblad inledde kvällen med några låtar, bland annat den här. Temat var 61, året då Dick föddes, och jag, William och Greta gick som en helyllekärnfamilj. Gretas farmor tog Greta en stund så jag och William fick dansa lite, det känns idag kan jag säga. Jag tyckte det gick jättebra att ha högklackat igår, helt klart över förväntan, men idag har jag nån konstig slags värk i häcken (träningsvärk??) och höger fotled känns inte heeeelt stabil.
Jag och Greta for hem nån gång efter 23 men lilltjejen somnade inte förrän efter 01 utan var hur nöjd som helst med att komma hem och rocka loss på filten på golvet. Jag var väl inte på samma planhalva riktigt men det gick ju bra ändå, hon lyckas ju sprida glädje hur trött man än är...

Nu väntar jag på att William ska vakna (bakis?) och kanske ska jag ta tag i att baka lite dopfika under tiden. Eller inte. Vi får se.