Greta fyra månader!
Igår blev Greta 4 månader, hjälp vad tiden går! Men det blir verkligen bara roligare och roligare, hon har blivit så himla pratglad och med på vad som händer.
När vi kom hem från Åkersberga efter nyår började hon precis förstå att när hon viftar på armarna under babygymmet så rör sig leksakerna. Sen har varje dag inneburit mer medvetenhet och idag ska hon ha något i händerna hela tiden. Det är fantastiskt roligt att se hur systemet fungerar, när man får något i handen öppnas munnen instinktivt och det som man håller i ska provsmakas. Det går lika bra med ett finger som en leksak, bara det går att suga, tugga på och dreggla ner.
Igår var vi på Mariakyrkan på första föräldrarutbildningsträffen. Vi fikade och pratade om föräldrarskapet, valde ut bilder som symboliserade hur vi känner för det, positivt såväl som negativt. Jag valde ut två bilder första vändan, på en bild var det en mamma med sitt barn i sjalen, ansikte mot ansikte med en landsväg i bakgrunden. På den andra var det en kvinna i ett fjällandskap med ryggsäck, collegetröja och allt. För mig symboliserade den första bilden hur närhet är så enkelt att ge och så underbart att ge, två kroppar som bara behöver nudda varandra och så finns den där, närheten. Det känns som att hur svårt det än kommer vara och är ibland att veta om man gör rätt, om man är en bra förälder eller inte, så kommer man ändå kunna erbjuda närheten. Det kan vara det enklaste vi har. Jag har också tänkt på det där med varför människan i motsats till andra djur inte kan ta sig fram själv förrän många månader in i livet, de måste bäras och läggas på plats vid bröstet och så vidare. Tänk om det helt enkelt är för att vi människor, med alla våra ibland rätt så komplexa känslor, ska få ha möjligheten att lära oss att vi kan ta hand om en annan människa helt och fullt ut under den första tiden i deras liv. Det är ju rätt fantastiskt.
Den andra bilden, kvinnan uppe på fjället, fick mig att tänka på när jag och William var i Klimpfjäll för ett och ett halvt år sen och hur närvarande i nuet vi var då. Så känns det sen Greta kom, som att jag är mer närvarande i nuet och att nuet faktiskt är det viktigaste och allt annat kan vänta. En ganska logisk prioritering men ändå så svår att förstå förrän man faktiskt måste sluta jaga det där man jagat tidigare och byta blöja eller mata istället.
Jag gillar att prata och tänka på sånt här.
När vi kom hem från Åkersberga efter nyår började hon precis förstå att när hon viftar på armarna under babygymmet så rör sig leksakerna. Sen har varje dag inneburit mer medvetenhet och idag ska hon ha något i händerna hela tiden. Det är fantastiskt roligt att se hur systemet fungerar, när man får något i handen öppnas munnen instinktivt och det som man håller i ska provsmakas. Det går lika bra med ett finger som en leksak, bara det går att suga, tugga på och dreggla ner.
Igår var vi på Mariakyrkan på första föräldrarutbildningsträffen. Vi fikade och pratade om föräldrarskapet, valde ut bilder som symboliserade hur vi känner för det, positivt såväl som negativt. Jag valde ut två bilder första vändan, på en bild var det en mamma med sitt barn i sjalen, ansikte mot ansikte med en landsväg i bakgrunden. På den andra var det en kvinna i ett fjällandskap med ryggsäck, collegetröja och allt. För mig symboliserade den första bilden hur närhet är så enkelt att ge och så underbart att ge, två kroppar som bara behöver nudda varandra och så finns den där, närheten. Det känns som att hur svårt det än kommer vara och är ibland att veta om man gör rätt, om man är en bra förälder eller inte, så kommer man ändå kunna erbjuda närheten. Det kan vara det enklaste vi har. Jag har också tänkt på det där med varför människan i motsats till andra djur inte kan ta sig fram själv förrän många månader in i livet, de måste bäras och läggas på plats vid bröstet och så vidare. Tänk om det helt enkelt är för att vi människor, med alla våra ibland rätt så komplexa känslor, ska få ha möjligheten att lära oss att vi kan ta hand om en annan människa helt och fullt ut under den första tiden i deras liv. Det är ju rätt fantastiskt.
Den andra bilden, kvinnan uppe på fjället, fick mig att tänka på när jag och William var i Klimpfjäll för ett och ett halvt år sen och hur närvarande i nuet vi var då. Så känns det sen Greta kom, som att jag är mer närvarande i nuet och att nuet faktiskt är det viktigaste och allt annat kan vänta. En ganska logisk prioritering men ändå så svår att förstå förrän man faktiskt måste sluta jaga det där man jagat tidigare och byta blöja eller mata istället.
Jag gillar att prata och tänka på sånt här.
Kommentarer
Trackback
