niskalainen

Förra fredagen var jag på intervju i sundsvall gällande ett 100% vikariat på estetgymnasiet i sundsvall vt-10 med eventuell förlängning. Och gissa vad? jag fick det! I fredags fick jag beskedet och tackade ja bara för att en halvtimme senare bli uppringd från ett annat jobb jag sökt som ville ha mig på intervju, det var bara att säga som det var "jag fick nyss jobb...." Snacka om att få all bekräftelse på en gång... :) Nu, två dagar senare, är det klart med boende i sundsvall för hela vårterminen och Anneli tar över min lägenhet möblerad och allt när hon kommer hem från boston i januari. Hur mycket flyt får man ha egentligen? Tjänsten är en drömtjänst trots att det är ett vikariat, det passar mig utmärkt! Sångelever, ensemble, musikteori och sånt där som jag faktiskt är utbildad i kommer jag jobba med, det är nästan för bra för att vara sant. Dessutom är det otroligt ovanligt att jobba på ett och samma ställe och inte behöva fara runt hela kommunen för att få ihop sin tjänst. Lyxigt.

Förutom att jag börjar bli sjuk igen så leker livet, vi hade en väldigt trevlig kammarkörsfest i fredags och en fin konsert igår kväll följt av födelsedagshäng hos Josse. Idag har jag och William känt oss vissna båda två så vi slocknade till en stund på kvällen under filten, väldigt mysigt när man kan tajma viruset även om man helst skulle slippa det...


Kram!

Nej hörrni. Man skulle ta och säga "jag tar ledigt!" och så skulle man gå till resebyrån och köpa en resa till en varm plats. En plats med sol, sand och hav och lite äventyr på det. På morgnarna skulle man äta frukost under aprikosträden och sen skulle man gå och ta sitt morgondopp följt av flera timmars mediterande och filosoferande. På eftermiddagen skulle man ta siesta eller åka iväg på något, kanske befinner man sig nära en storstad där pulsen slår hårt och målmedvetet och där man kan smittas av energin. Kanske åker man ut i en djungel eller på en safari eller vad som helst egentligen. Sjunger. Skriver. Lever.


Kan vi inte bara få lite sol?

Den här måndagen är nog inte trist egentligen, den höll bara inte måttet av olika anledningar. En av dem är nog att förra veckan var helt sanslöst och jag är helt slut, något som tog sig uttryck i morse inför stackars william som turligt nog verkade tycka att mitt beteende hade ett visst underhållningsvärde. Nu har jag ägnat eftermiddagen och kvällen åt att slappa rejält men jag behöver nog ta mig ut och få lite luft också. Fast jag känner inte för det, inte någonstans faktiskt. Snön har regnat bort här i piteå och kvar ligger gruset på asfalten.

Dagens mest upplyftande var när grannen som övade "Vandraren" på trombon eller annat brassinstrument, lite svårt att avgöra mellan väggarna.

Men nu ska jag gnälla klart.

Imorgon blir jag hämtad med bil 05:40. Jag ska på roadtrip fram och tillbaka till sveriges mitt. Om ni inte vet var sveriges mitt ligger får ni veta vart och varför när jag kommit hem. Spännande va?

Det börjar bli svårt att skilja facebook från resten av världen nu.

Igår kväll gick jag och Jenny till korpen och körde Body jam. Några meter framför mig stod en brud på 1.75 med samma frisyr och hårfärg som jag och dansade vänd mot mig, eller dansade kanske ska bytas ut mot styltade. Det var så det såg ut och sen insåg jag att det var jag. Kul var det iallafall och skönt att komma igång igen efter förkylningstiderna!

Om närsomhelst kommer Jenny hit och äter frukost, vi bestämde att vi ska gå till skolan kl.8 idag eftersom den där extra timmen ger så otroligt mycket. Jag är helt klart för att vara effektiv före lunch. Senast vi åt frukost ihop var det faktiskt en söndagsbrunch för att vara mer exakt och den slutade med att vi skickade ut det här mailet till hela kammarkören inför vår USA-resa (då vi tar oss från piteå till arlanda på egen hand):

"Hej blivande amerikaresenärer!

Med Obamas ord i bakhuvudet: Yes, we can! har jag och Jenny bestämt oss för att
cykla ner till arlanda för att spara på miljön och mynten samt hinna bränna så
många kalorier som möjligt innan vi åker iväg till kolhydrat&fettparadiset No:1.
Vi undrar helt sonika vilka som är öppna för denna möjlighet; the more, the
merrier. Det förutsätter att slutet av november är en lugn månad i skolan
eftersom vi planerar avfärd måndag den 16 november. Då bör vi hinna utan problem:

Sträcka Musikhögskolan-Arlanda: 82,4 mil
Antal dagar till cykel: 18
Sträcka per dag: 4,57 mil

Det är alltså ett ganska lugnt tempo vi håller så alla kan delta, oavsett
tidigare motionsvana. Äger ni ingen cykel kan ni höra med piteå turistbyrå om
hyrning av sådan. Se till att skaffa vinterdäck till cykeln, det kan bli
underkylt väglag.

Så fort vi fått höra om ert intresse kommer vi höra av oss till tidningar, tv
och andra medier så får kammarkören ännu mer sponsring och positiv publicitet.

Vilka är på? Yes, we can!

//Linda Niska och Jenny Högström"


Och ja, några gick på det... :)
Men nu måste jag duka upp lite här, tjingeling!

Idag har jag fått i mig fyra koppar kaffe. Det är mitt maxintag för en dag, sen börjar det klia i tandköttet. Ja, det alltså ingen metafor här utan det börjar verkligen klia i tandköttet på riktigt. Skitjobbigt är det och fyra koppar kaffe är liiiite på gränsen men det är bara måndag en gång i veckan och idag smakade det riktigt bra. Så bra att jag tydligen snart har ägnat ett helt blogginlägg åt mitt kaffedrickande.

Igårkväll anförtrodde sig William till mig och berättade om sitt motstånd för maj7ackord. Stackare där, tänker ni förstås eftersom dessa ackord är så vackra i sin enkelhet. Han gav mig iallafall en utmaning (?) som består i att jag ska skriva en låt med tre ackord ( I, IV och V eller V7 om jag vill variera mig lite) och en melodi som ligger lägre än de jag normalt skriver, dvs. i mitt bröströstregister. Hittills har jag skrivit en vers och en refräng men vi ska väl få in något glassigt stick i det hela också fast jag tog paus för att tänka över vilket av dessa tre ackord som ska få spela nyckeln i det hela, var ska variationen ligga liksom... William ska få en treackordslåt värd en kunglighet, det säger jag bara.

Nu ska jag ta och byta om innan det är dags att gå och träna med Jempa!

kram kram

Igår kväll höll jag mitt löfte till mig själv och satte mig och jobbade lite med ett par egna låtar. Det underlättar ju helt klart när man haft en konsert samma eftermiddag som den vi hade med kammarkören i luleå domkyrka igår. Den stora behållningen där var helt klart rikspelmannen Lisa Rydberg, jag har aldrig sett och hört någon spela fiol som hon! Det var magiskt och man blev som förtrollad av hennes sensuella kroppspråk och ljudet hon fick ur sitt instrument, det verkade som att alla vi kammarkorister var överens på den punkten.

Iallafall så tog jag fram en gammal låttext som jag skrev för ett halvår sen, inspirerad av vad som var tänkt att bli texten till en jazzballad jag skrev i våras. Men så blev icke fallet och texten blev utan melodi, något som löste sig snabbt igår kväll när jag dammade av den. Eftersom jag är kass på att spela gitarr och jag ville ha lite akustiskt sväng på den här låten så gick jag vid kvart i tio igår kväll över till min kära granne och vän Jonas Strandgård och bad honom komma in i mitt kök med sin gitarr och spela lite över de ackord jag kommit fram till. Det blev bra, jag insåg att en vers var sångbar och tre verser var totalt osångbara så det blev lite redigering av text i stunden och några förvånade ögonblick då jag försökte synka mina nuvarande tankar med de tankar jag verkade ha varit väldigt bestämd på när jag skrev låttexten.Men det löser sig. Konstruktion. Inte konstigare än så. Refrängen blev något helt annat än jag trodde den skulle bli när jag skrev texten men jag är nöjd. Låten är inte ens halvfärdig i stunden men jag har en känsla av att den har något mer i sig än vad den hittills gett sken av.

Jag ska inte göra sånt här sent på kvällen för det blir så himla svårt att sova sen när kreativiteten maler på högvarv i hjärnan men vad ska man göra då? Mer än att be om ursäkt för att man håller sin kille vaken halva natten eftersom hans tjej ligger spänd som en stålfjäder av grooves, melodier och texter som virvlar omkring innanför pannbenet...

Det är underbart.

Jag har sovit otroligt gott i natt, helt fantastiskt att jag somnade alls eftersom William var sjukt flamsig (jag också...) så det bubblade fortfarande upp skratt i efterhand, du vet säkert vad jag menar. Typ som när man sitter själv på en buss eller ett tåg och kommer att tänka på något roligt någon sa eller gjorde och så är det kört - skrattet bubblar upp och är omöjligt att lägga lock på. Jag älskar sånt.

Något som stör mig däremot är att jag har kvar rester av förkylningen som enbart visar sig genom en svullen hals som lätt blir slemmig. Det är väldigt irriterande när jag sjunger, om jag inte har en vattenflaska att skölja igenom halsen med så blir det mycket torr- och slithostande så idag ska jag ta det lugnt och dricka mycket varmt vatten med citronskivor, ingefära och honung så får vi se om det inte ordnar sig till helgens konserter.

För några veckor sen frågade Göran mig om jag var sugen att prata om (mitt) låtskrivande i Umeå den 5 november. I Umeå bedrivs projektet M.T.M och det var för dessa lärare jag skulle snacka en stund. Först tänkte jag "hjälp!", sen tänkte jag "vilken utmaning", sen sa jag JA. Det var fantastiskt roligt och som alltid när man slängs in i en utmanande situation så hittar man lösningar och lär sig mer, inte bara om ämnet man ska prata om utan och som om hur man egentligen funkar. Så imorse 06:40 bar det iväg till Umeå med buss 100 och sen hem igen efter min 60-minuters föreläsning om låtskrivande som slutade med skapandet av en refräng till en hit som fick heta Deadline - inspirerat av de fyra minuter dessa lärare hade på sig att jobba fram den. :)

När jag kom tillbaka till piteå igen var det sen eftermiddag och bara att slänga i sig något mataktigt innan det var dags för kammarkörsrep. Repet blev nästan fyra timmar långt och vi hade besök av Erik Westberg idag, vår körledare som är iväg och har en gästprofessur i USA denna termin och som därmed är anledningen till att vi åker till USA med kammarkören om exakt fyra veckor - hurra! Så är ni i NYC söndag 6/12 (andra advent) så går det jättebra att komma till svenska kyrkan och lyssna på kammarkören från musikhögskolan i piteå...

Livet är liksom härligt på något sätt. MEN. Den här veckan har varit full av långa kvällar - ja. Jag har också stressat en del - ja. Ryggen och nacken börjar protestera - ja. Så jag får ta tag i det NU innan det blir försent och hamsterhjulet drar iväg med mig som det gjort tidigare och jag börjar med att avsluta det här blogginlägget och går ner till min fästman och låter honom överösa mig med kärlek istället.

I helgen sjunger vi med kammarkören på doktorspromoveringen på LTU (lördag) och i Luleå domkyrka kl.15 på söndag. Vi ses där! :)

Kram på er!