Grannskap.
Igår kväll höll jag mitt löfte till mig själv och satte mig och jobbade lite med ett par egna låtar. Det underlättar ju helt klart när man haft en konsert samma eftermiddag som den vi hade med kammarkören i luleå domkyrka igår. Den stora behållningen där var helt klart rikspelmannen Lisa Rydberg, jag har aldrig sett och hört någon spela fiol som hon! Det var magiskt och man blev som förtrollad av hennes sensuella kroppspråk och ljudet hon fick ur sitt instrument, det verkade som att alla vi kammarkorister var överens på den punkten.
Iallafall så tog jag fram en gammal låttext som jag skrev för ett halvår sen, inspirerad av vad som var tänkt att bli texten till en jazzballad jag skrev i våras. Men så blev icke fallet och texten blev utan melodi, något som löste sig snabbt igår kväll när jag dammade av den. Eftersom jag är kass på att spela gitarr och jag ville ha lite akustiskt sväng på den här låten så gick jag vid kvart i tio igår kväll över till min kära granne och vän Jonas Strandgård och bad honom komma in i mitt kök med sin gitarr och spela lite över de ackord jag kommit fram till. Det blev bra, jag insåg att en vers var sångbar och tre verser var totalt osångbara så det blev lite redigering av text i stunden och några förvånade ögonblick då jag försökte synka mina nuvarande tankar med de tankar jag verkade ha varit väldigt bestämd på när jag skrev låttexten.Men det löser sig. Konstruktion. Inte konstigare än så. Refrängen blev något helt annat än jag trodde den skulle bli när jag skrev texten men jag är nöjd. Låten är inte ens halvfärdig i stunden men jag har en känsla av att den har något mer i sig än vad den hittills gett sken av.
Jag ska inte göra sånt här sent på kvällen för det blir så himla svårt att sova sen när kreativiteten maler på högvarv i hjärnan men vad ska man göra då? Mer än att be om ursäkt för att man håller sin kille vaken halva natten eftersom hans tjej ligger spänd som en stålfjäder av grooves, melodier och texter som virvlar omkring innanför pannbenet...
Det är underbart.
Iallafall så tog jag fram en gammal låttext som jag skrev för ett halvår sen, inspirerad av vad som var tänkt att bli texten till en jazzballad jag skrev i våras. Men så blev icke fallet och texten blev utan melodi, något som löste sig snabbt igår kväll när jag dammade av den. Eftersom jag är kass på att spela gitarr och jag ville ha lite akustiskt sväng på den här låten så gick jag vid kvart i tio igår kväll över till min kära granne och vän Jonas Strandgård och bad honom komma in i mitt kök med sin gitarr och spela lite över de ackord jag kommit fram till. Det blev bra, jag insåg att en vers var sångbar och tre verser var totalt osångbara så det blev lite redigering av text i stunden och några förvånade ögonblick då jag försökte synka mina nuvarande tankar med de tankar jag verkade ha varit väldigt bestämd på när jag skrev låttexten.Men det löser sig. Konstruktion. Inte konstigare än så. Refrängen blev något helt annat än jag trodde den skulle bli när jag skrev texten men jag är nöjd. Låten är inte ens halvfärdig i stunden men jag har en känsla av att den har något mer i sig än vad den hittills gett sken av.
Jag ska inte göra sånt här sent på kvällen för det blir så himla svårt att sova sen när kreativiteten maler på högvarv i hjärnan men vad ska man göra då? Mer än att be om ursäkt för att man håller sin kille vaken halva natten eftersom hans tjej ligger spänd som en stålfjäder av grooves, melodier och texter som virvlar omkring innanför pannbenet...
Det är underbart.
Kommentarer
Trackback
