niskalainen

This is me.

Yes. I am Suga Mama.

Vilka låtar vi kör?

-Wordplay (jason mraz)
-Number one (john legend)
-Irreplaceble (beyoncé)
-Ready for love (india arie)
-Can´t hold us down (christina aguilera)
-Enough cryin´ (mary j blige)
-Suga mama (beyoncé)

Text.
Text text.
Text, text, text.

Texttexttexttexttexttexttexttexttexttext.

Spelning om 1½ timme på Kåren.

Eller sångtenta om man vill kalla det för det. I try not to.

För en vecka sedan var min kropp full av olika känslor. Jag förberedde mig mentalt på konserten som skulle äga rum på fredagen och den här torsdagkvällen kändes som ett minne blott. Men nu sitter jag här, undrar om jag kan texterna, sjunger de lite för mig själv och sms-bombar min ensemble i tron om att det lindrar nervositeten.

Imorgon, fredag, spelar vi nämligen r´n´b på kåren! Vi är Suga Mama & the Nice Guys feat. Sweet Mama´s!

Välkomna!

Nu väntar upphängning av blöta kläder i tvättstugan innan alla torkskåp tagits, därefter djuuup sömn. Var nära att det blev det på universitetsstyrelsemötet idag, men jag pimplade kaffe som om det inte fanns någon morgondag.

Här finns något för oss alla.
Vid två minuter börjar framträdandet. Underbart.

Den här låten kommer alltid betyda väldigt mycket för mig. Jag får aldrig glömma det.

Söndag kväll. Tillbaka från massagekurs, helt mör i kroppen och av den yttepyttelilla sömnen som gavs natten innan. Middag och lite soffa innan jag drog iväg till konsert i Öjeby kyrka där jag lyssnade på Duruflés reqviem. Det var ljuvligt. Ända sedan Jenny av en händelse sa att hon skulle vara med och sjunga det så har jag haft en stark känsla av att jag skulle åka och lyssna. Jag bara visste att jag skulle njuta, vilket jag också gjorde. En stund var jag rätt så oladdad, ville bara vara stilla och hemma. Men när jag väl kom dit och såg kyrkan torna upp sig framför mig i all sin ståtlighet med det tysta snöandet runt omkring visste jag att jag var på rätt plats. Det var en varm och vacker konsert.

Mitt första besök i Öjeby kyrka var unikt.


Jag tappar andan.

Sitter här i afrokorridoren och pausar på ett rep med den fantastiska kvartetten Jazzmasters. Ojojoj, vilken musikalitet, vilken virtuositet, vilket engagemang och framför allt: vilka slut på låtarna! :P

Jag skulle väl inte riktigt påstå att jag deltar så starkt i den virtuosa delen av musicerandet, pianot kan verka ha väldigt många fler tangenter ibland ska ni bara veta...huva. Men så länge jag försöööker måste jag ju vara förlåten, inte sant? (Johan, Jocke och Mathias; nu räknar jag med en schysst kommentar angående det här ;P)

Valdino onsdag 3 oktober kl. 19 smäller det, be there!

Och ni som tycker Jazzmasters låter icke ödmjukt: japp. Självförtroende är en dygd att använda på många olika sätt.

Puss
//Linda