Ett brev till mitt känsliga jag.
Kära du.
Minnena från låg- och mellanstadiet är fulla av minnen från kvartsamtal med lärarkommentarer som "Linda ska inte vara så känslig" fast i många olika varianter. Än idag är det en hård smäll rakt i ansiktet att få höra att du är känslig, det har ju alltid varit en så dålig sida av dig. En sida du ska jobba bort för andras skull, för det var helt enkelt för jobbigt för dem att tampas med en tjej som kunde storma ut ur klassrummet vid minsta lilla orättvisa och låsa in sig på toaletten och gråta en hel rast över det. De menade nog väl när de verkade tro att livet skulle bli lättare för dig om du lyckades tuffa till dig lite och "sluta vara så känslig" men det blev så fel. Den systematiska mobbningen på fritids, den som pågick varje eftermiddag i det stora lekrummet i veckor eller månader (vem vet?), den som bara var ett sätt för killarna att visa att de nog tyckte om dig fast de inte kunde på något annat sätt, den var bara något du reagerade lite väl känsligt över som fritidspedagogen sa när du tog mod till dig och berättade.
Tänk att du fortfarande sitter här nu, 28 år, och är lika känslig. Kanske lite ärrad, visst, och det kan nog ge ett lite tuffare intryck. Men innerst inne vet både du och jag att du fortfarande är en riktigt känslig plutt. Men vet du vad? Nu tänker jag hylla känsligheten.
Tack vare att du är så känslig har du nolltolerans för orättvisor - du tänder till direkt, högt och livligt. Du känner så väl till känslan av att bli orättvist behandlad att du är en utmärkt talare för de som blir kränkta eller orättvist behandlade. Du har en förmåga till empati som gör att du kan ägna timmar åt att sätta dig in i situationer från olika håll. Din känsliga sida gör att du är en människokännare som kan lyfta fram människor i en grupp utan att sätta dem i en obehaglig spotlight. Din känsliga sida är ett verktyg för lyssnande, tröst, medkänsla och humor.
Din enda ventilationskanal för den känsligheten är Skapande. Vare sig det är i skrift, i tal, i musicerande, i rörelse eller i låtskrivande så är det där utloppet sker. Det kanske helt enkelt är ett sätt för dig att berätta din historia fast i förklädnad? Det spelar ingen roll egentligen. Det funkar.
Din känslighet, den som de vuxna ville att du skulle jobba bort, gör att du kan känna ett sånt lyckorus att du vill skänka hela världen till dina medmänniskor. Du kan känna lycka extremt långa perioder i följd och du kan uttrycka den lyckan.
Vem skulle du blivit om du lyckades med det de bad dig om där på kvartsamtalen? Om din dotter växer upp till en känslig person så grattis! Det är inget att vara rädd för och vem skulle bättre kunna guida henne igenom de snåriga tjusningarna av en sån personlighet?
Lite osvenskt, jag vet. But I don't give a shit.
Minnena från låg- och mellanstadiet är fulla av minnen från kvartsamtal med lärarkommentarer som "Linda ska inte vara så känslig" fast i många olika varianter. Än idag är det en hård smäll rakt i ansiktet att få höra att du är känslig, det har ju alltid varit en så dålig sida av dig. En sida du ska jobba bort för andras skull, för det var helt enkelt för jobbigt för dem att tampas med en tjej som kunde storma ut ur klassrummet vid minsta lilla orättvisa och låsa in sig på toaletten och gråta en hel rast över det. De menade nog väl när de verkade tro att livet skulle bli lättare för dig om du lyckades tuffa till dig lite och "sluta vara så känslig" men det blev så fel. Den systematiska mobbningen på fritids, den som pågick varje eftermiddag i det stora lekrummet i veckor eller månader (vem vet?), den som bara var ett sätt för killarna att visa att de nog tyckte om dig fast de inte kunde på något annat sätt, den var bara något du reagerade lite väl känsligt över som fritidspedagogen sa när du tog mod till dig och berättade.
Tänk att du fortfarande sitter här nu, 28 år, och är lika känslig. Kanske lite ärrad, visst, och det kan nog ge ett lite tuffare intryck. Men innerst inne vet både du och jag att du fortfarande är en riktigt känslig plutt. Men vet du vad? Nu tänker jag hylla känsligheten.
Tack vare att du är så känslig har du nolltolerans för orättvisor - du tänder till direkt, högt och livligt. Du känner så väl till känslan av att bli orättvist behandlad att du är en utmärkt talare för de som blir kränkta eller orättvist behandlade. Du har en förmåga till empati som gör att du kan ägna timmar åt att sätta dig in i situationer från olika håll. Din känsliga sida gör att du är en människokännare som kan lyfta fram människor i en grupp utan att sätta dem i en obehaglig spotlight. Din känsliga sida är ett verktyg för lyssnande, tröst, medkänsla och humor.
Din enda ventilationskanal för den känsligheten är Skapande. Vare sig det är i skrift, i tal, i musicerande, i rörelse eller i låtskrivande så är det där utloppet sker. Det kanske helt enkelt är ett sätt för dig att berätta din historia fast i förklädnad? Det spelar ingen roll egentligen. Det funkar.
Din känslighet, den som de vuxna ville att du skulle jobba bort, gör att du kan känna ett sånt lyckorus att du vill skänka hela världen till dina medmänniskor. Du kan känna lycka extremt långa perioder i följd och du kan uttrycka den lyckan.
Vem skulle du blivit om du lyckades med det de bad dig om där på kvartsamtalen? Om din dotter växer upp till en känslig person så grattis! Det är inget att vara rädd för och vem skulle bättre kunna guida henne igenom de snåriga tjusningarna av en sån personlighet?
Lite osvenskt, jag vet. But I don't give a shit.
Kommentarer
Postat av: mamma
Jättebra - fortsätt vara glad över din känslighet. Det finns tillräckligt många okänsliga i den här världen.
Kramar
mamma
Trackback
