niskalainen

Jag sprang ju faktiskt inte på tid, men smittad blir man ju ändå. Man vill ju inte få en sämre tid än möjligt liksom ;-) Nu har jag iallafall en officiell personsämsta på 10 km: 1:00:10. Men med två och en halv veckas löpträning och första milen på över två år pga löparknä, stukad fot och graviditet så är jag bara nöjd att ha sträckan i benen igen. Första 5 tog jag det väldigt lugnt, fokuserade på teknik för knäets skull och att mentalt stå emot att smittas alla dessa löpare som prompt skulle kuta om med andan i halsen redan första två kilometrarna. Efter fyra km mötte jag första löparen som haltande vänt om, strax därefter plockades löpare upp av en fyrhjuling. Mot slutet blev det värre, folk låg i diken med dropp och läskiga spasmer och det gav mer känslan av ett maraton än en mil. Hoppas de mår bra idag.

För egen del längde jag ut steget och ökade tempot en aning efter 5 km och efter det kändes det bara bättre och bättre i kroppen. Runt 8 km däremot började jag känna mig lite stum i vaderna men ökade lite till sista kilometrarna in i mål och då glömdes den känslan snart bort. Jag kom i mål till ljudet av en hejande fästman med dottern i famnen och kände mig nöjd med min insats. Däremot fattar jag inte att jag inte ens halvsprungit eller åtminstone promenerat banan innan, hade liksom inte tänk på det förrän dan innan och då var det lite sent. Orutin. Hade med säkerhet förbättrat tiden lite. Men vänta Linda, du sprang ju inte på tid? Just ja...
Efter det här lilla anarkistiska utbrottet från halvmaraprogrammet ska jag återgå till det och njuta av vila i fredagssolen.