niskalainen

Jag känner mig lite som vikingagungan på gröna lund (om den finns kvar, det är inte direkt stället jag hänger på ofta), ena stunden är jag nära att välta över på ena sidan och andra stunden välter jag nästan över på motsatta sidan. Som de två sista veckorna i boston då jag knappt kunde sova alls, då var det otroligt svårt att somna och när jag väl somnat var det dags att vakna vilket gjorde att det kändes som att jag befann mig i ett konstant tillstånd av vakenhet. Nu sover jag istället och det med besked. Jag somnar hyfsat lätt och sover som en död. Jag sover som en död med öronproppar. Jag sover som en död med öronproppar, nedstoppad i en ljudisolerad cell, begravd långt under jorden med ett berg ovanpå mig - jag hör ingenting. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna vakna av en alarmklocka igen. Jag försöker få min kropp att förstå att den mår jättebra av åtta timmars sömn och om man somnar vid halv ett går det utmärkt att vakna halv nio. Nej nej, säger kroppen. Nej nej, vilka dumheter. Min kropp och jag har haft en bättre relation men alla förhållanden har sina upp- och nedgångar.

Jag har iallafall varit hemma hos Hedda i hennes mysiga lilla etta ikväll och druckit hennes specialsmoothie (mums!), tuggat bananskivor och tagit igen många månaders informationsdelande, pratande och skrattande. Mycket trevligt. Härnäst på planeringen står årsmöte/kick-off. Vi ska ha föreningshelg, det ni! Visst låter det upphetsande? :)