Jag är en mycket förvirrad människa

Idag har jag fått bevis på att jag har sovit för lite och stressat för mycket. Det började såklart med fem timmars sömn. Sen eskalerade det i och med att jag kommer till lektion nummer två, trumlabben, och ser ett sign-up sheet på dörren till klassrummet. Sign up för vadå? För vårt individuella final (uttalas fajnäl ;)) test. Jodå, 7 minuter speltid var. Jag började gråta då eftersom jag var lite trött och fruktansvärt less på mig själv just då som kunde missa att sluttentan var idag och inte nästa fredag, fast min lärare sa till mig att han faktiskt inte sätter betyget enbart på just det här provet. Så jag gick och övade en stund och gjorde tentan sen, det gick nog bra ändå. Med tanke på omständigheterna förvisso.

Men vänta, det kommer mera.

Ensembleuppspelet gick väl hyfsat, det var inte något att hänga i julgranen direkt men det är gjort nu iallafall. Sen hade jag min sista lektion och var hemma vid fem, Anneli kom strax efter och vid halv sex kom en kille som är intresserad av att ta över mitt rum när jag sticker nästa söndag. Innan han dök upp så började jag göra middag eftersom vi skulle sticka vid sextiden till bion. När jag skär tomater så upptäcker jag att jag har två knivar på skärbrädan och jag har ingen aning om hur det gick till. Jag kommer ihåg att jag tog fram skärbrädan och EN kniv men nu hade jag på något omedvetet sätt plockat fram en till alltså. Sen dyker killen upp, jag visar rumme, takett och lägenheten och när han har gått en stund före sex så sätter jag mig vid datorn. Anneli harklar sig lite lätt i bakgrunden och frågar om inte jag ska göra klart min mat. Jooo, det skulle jag ju.. och äta den också hade jag tänkt.

Slutligen får jag i mig hälften av maten och värmer en liten slurk kaffe som jag lätt skulle hinna få i mig innan bion eftersom Anneli just klivit ur duschen. När vi suttit på T:n i tio minuter kommer jag på att kaffet står kvar i micron.

Jag skulle ha gått ut och dansat ikväll men jag ställde in det i eftermiddags, måste få lite sömn i den här stackars kroppen. Vill ju inte vara dement som 25-åring.


Kommentarer

Hej! Skriv gärna något här:

Jag heter:
Kom ihåg mig!

Min e-postadress är: (kommer inte visas på bloggen)

URL/Bloggadress:

Det här är min hälsning:

Trackback
RSS 2.0