niskalainen

Jag känner mig som lite ledsen över att åka härifrån nästa söndag. Det känns faktiskt jättetråkigt och jag har separationsångest. Men jag är samtidigt väldigt glad och tacksam över de vänner jag fått här den sista tiden, även om jag skulle kunna önska att vi hade hittat varandra tidigare. För att inte tala om allt jag vunnit rent kunskapsmässigt. Usch, om en vecka är allt det här liksom slut, två terminer i Boston har flugit förbi och slutet är så motsatt till hur början var. Jag hade ingen aning om hur mycket som skulle hända under det här läsåret, jag kanske anade och rent logiskt förstod att det skulle hända grejer men jag hade ingen aning om hur eller i vilken utsträckning. Och även fast jag har den här lilla sorgsenheten i kroppen så håller jag samtidigt på att explodera av lycka och förväntan på livet, hela tiden. Det är helt sjukt, som i puberteten känner jag mig. Galet, jobbigt men mest väldigt härligt. Jag känner ju att jag lever iallafall.

Tur att det finns frozen yoghurt med nutellasmak hörrni. Och soundtracket från Gladiator, eller vad som helst som Hans Zimmer skrivit funkar bra.