Det var den där stukade vristen...
Igår tog jag och William en liten biltur i den vackra österåker/norrtäljenaturen. Vi hamnade vid Stavs äng och på väg dit tog vi lite bilder. William kände sig lite skojsig sådär så han bad mig ta en bild efter hans nedräkning och när han kom till noll tryckte jag på avtryckaren och han hoppade upp i luften:
Det blev en fin bild och jag ville ha en lika fin bild på mig. Min stukade vrist som efter tre veckor fortfarande är svullen och öm glömde jag bort så jag hoppade glatt upp i luften och upptäcker precis i hoppet att det gjorde väldigt ont att sträcka foten på det viset. Under den halva sekunden i luften hinner jag tänka ut arton olika typer av grym smärta jag kommer känna när jag landar och bildbeviset säger väl allt. För den som inte känner till min vrist kanske jag rent av ser glad ut men så är icke fallet. Mitt ansiktsuttryck kommer av ren och skär smärta.
Dessutom har jag crocks på mig. Som om smärtan inte var tillräckligt outhärdlig i sig.
Andra bilder från vår lilla utflykt:
Mammas och pappas landställe, Kolvallen.
Ibland är det så lätt för Natur att vinna över Stad.
Det är rätt ballt att ta på en sten som rests under mitten av 1000-talet, även om runstenar är vanliga för oss som är uppväxta häromkring.
William i en ytterst naturlig pose. Faktiskt.
Jag och William, the power of two :)
Lite vatten där silja/viking och birka passerar på väg ut mot Ålands hav eller tillbaka till Sthlm igen. Här blickar vi åt Ljusteröhållet.
En stillbildsstudie, typ. Att en häck kan lukta så gott.
Fortsättning av stillbildsstudien. Typ.
Det blev en fin bild och jag ville ha en lika fin bild på mig. Min stukade vrist som efter tre veckor fortfarande är svullen och öm glömde jag bort så jag hoppade glatt upp i luften och upptäcker precis i hoppet att det gjorde väldigt ont att sträcka foten på det viset. Under den halva sekunden i luften hinner jag tänka ut arton olika typer av grym smärta jag kommer känna när jag landar och bildbeviset säger väl allt. För den som inte känner till min vrist kanske jag rent av ser glad ut men så är icke fallet. Mitt ansiktsuttryck kommer av ren och skär smärta.
Dessutom har jag crocks på mig. Som om smärtan inte var tillräckligt outhärdlig i sig.
Andra bilder från vår lilla utflykt:
Mammas och pappas landställe, Kolvallen.
Ibland är det så lätt för Natur att vinna över Stad.
William i en ytterst naturlig pose. Faktiskt.
Jag och William, the power of two :)
Lite vatten där silja/viking och birka passerar på väg ut mot Ålands hav eller tillbaka till Sthlm igen. Här blickar vi åt Ljusteröhållet.
En stillbildsstudie, typ. Att en häck kan lukta så gott.
Fortsättning av stillbildsstudien. Typ.
Kommentarer
Trackback
