niskalainen

Jag väntar. Jag har inte väntat så farligt länge hittills eftersom jag nyss klev upp men ändå. Om fyra timmar landar William på Boston Logan och jag kommer stå där le superfånigt tills han kommer ut genom dörrarna och då kommer jag le ännu fånigare. Helst skulle jag vilja dekorera hela ankomsthallen i rosor och geléhjärtan, eller mandelkubb som William själv kanske skulle föredra framför geléhallon.

Tills att jag får åka och hämta honom intar jag frukost och softar så gott jag kan. På menyn idag står en lite annorlunda frulle bestående av smörgås med getost, pytteliten jordgubbsyoghurt och färskmixad fruktjuice (mangobitar, jordgubb/blåbär/hallon, banan och vatten). Ibland behöver jag kasta om lite i rutinerna, strunta i havregrynsgröten och leva lite farligare med söt yoghurt och sånt. Yes, my life is dangerous, thank you for asking.

Konserten igår var för övrigt svinbra. Då menar jag verkligen att den var jättejättebra, hon kan verkligen sjunga den där kvinnan. Helt galna saker kan hon ta sig för med sin röst som inte är av denna värld. Jag rekommenderar starkt en Rachelle Ferrell-youtubestund. Hon är den bästa sångerskan jag hört. Någonsin.