niskalainen

Nu är jag hemma från flygplatsen. Ensam. William är i luften, på väg österut. Jag har gråtit lite till och kommer nog gråta lite till. Känner mig alldeles fruktansvärt ensam och längtar extremt mycket till maj. Man kan nog säga att de här tankarna på att det skulle vara sorgligt att lämna Boston 10 maj har dämpats lite. Min fästman finns ju faktiskt i Sverige, precis som min familj och mina bästa vänner. Jag längtar väldigt mycket efter en sverigevardag faktiskt.