niskalainen

I'm already feeling much better.

Tänk att kaffet inte ens är klart men jag har redan fått en betydligt klarare världsbild. För en timme sen hade jag en dramatisk atonal symfoniorkester ringandes i mina öron och jag kunde gå under när som helst, tårarna började rinna och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag tagit med solglasögonen som fungerade som ett bra gömställe. Jag andades djupt för att få den obehagliga känslan i magen att gå över och jag trodde att det skulle vara så här för alltid, ja alltså det var så det kändes.
 
Men inte längre. Vad skönt. Fast en kram skulle ändå sitta bra men jag ska ju faktiskt prata med william senare så den kommer, över internet förvisso men det är bättre än ingen alls :)

The coffee isn't even ready, yet I feel much better. An hour ago I could hear a dramatic, atonal symphony orchestra in my head, I was crying and hiding behind my sunglasses. I thought I would feel like that forever, at least that's how it felt.

But not anymore. I could still use a hug but I'm gonna talk to William later so I will get one, even though it's over Skype. Better than none at all! :)