Torn
Det finns inget svenskt (shit, jag skrev svänskt först - måste hem från det här landet) ord som bättre beskriver känslan i mig just nu.
Om tre veckor och fyra timmar kliver jag och alla mina ägodelar på planet som tar mig hem till sverige igen. Inget mer Boston och Berklee College of Music efter det alltså. Det känns skitjobbigt. Idag går mitt känsloregister över alla tangenter, ena stunden gråter jag och den andra är jag förväntansfull. Det är störande för det är nu jag börjat känna mig riktigt hemma här, i Boston, med livet och skolan. Jag har lärt mig fruktansvärt mycket under det här året, mer än jag förväntat mig. Jag har utvecklat nya sidor hos mig och jag tvekar inte på min roll som musiker. Jag har fortfarande en inre debatt om min framtid som sångerska men den styrs av min självkänsla för dagen så jag tar den inte så allvarligt längre.
Jag vet att det kommer bli bra i Piteå igen nästa år, ta examen och allt sånt. Men här finns det så otroligt mycket mer att hämta, särskilt om man ska prata om kontakter och att skapa ett närverk. Dagens teknik är ju helt fantastisk, man kan i stort sett arbeta med folk över hela världen utan att resa någonstans. Jag ska absolut sköta om mitt nätverk och vara en aktiv Berklee alumni, behålla några lärare som mentorer och se till att komma tillbaka någon gång. Jag och Berklee är inte färdiga med varandra, jag känner det.
Ute skiner solen och det är hyfsat varmt. När jag kollar bostonvädret på nätet så regnar det. Hoppas jag hinner springa innan dess...
Har ni kollat filmen i förra inlägget än förresten? :)
Puss o kram
Om tre veckor och fyra timmar kliver jag och alla mina ägodelar på planet som tar mig hem till sverige igen. Inget mer Boston och Berklee College of Music efter det alltså. Det känns skitjobbigt. Idag går mitt känsloregister över alla tangenter, ena stunden gråter jag och den andra är jag förväntansfull. Det är störande för det är nu jag börjat känna mig riktigt hemma här, i Boston, med livet och skolan. Jag har lärt mig fruktansvärt mycket under det här året, mer än jag förväntat mig. Jag har utvecklat nya sidor hos mig och jag tvekar inte på min roll som musiker. Jag har fortfarande en inre debatt om min framtid som sångerska men den styrs av min självkänsla för dagen så jag tar den inte så allvarligt längre.
Jag vet att det kommer bli bra i Piteå igen nästa år, ta examen och allt sånt. Men här finns det så otroligt mycket mer att hämta, särskilt om man ska prata om kontakter och att skapa ett närverk. Dagens teknik är ju helt fantastisk, man kan i stort sett arbeta med folk över hela världen utan att resa någonstans. Jag ska absolut sköta om mitt nätverk och vara en aktiv Berklee alumni, behålla några lärare som mentorer och se till att komma tillbaka någon gång. Jag och Berklee är inte färdiga med varandra, jag känner det.
Ute skiner solen och det är hyfsat varmt. När jag kollar bostonvädret på nätet så regnar det. Hoppas jag hinner springa innan dess...
Har ni kollat filmen i förra inlägget än förresten? :)
Puss o kram
Kommentarer
Trackback
