Sverige
Jag såg tisdagens avsnitt av Debatt på svt.se/play. Jag är så upprörd att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Det handlade iallafall om socialbidragssystemet och de utgick ifrån Fattigbloggen som aftonbladets reporter Jessica Ritzen skriver under den månad hon testar att leva på socialbidragssumman.
Jag vet inte vad som är värst men vi har en konstig mentalitet i det här landet. Har ni tänkt på att vi ofta ska skämmas eller lida innan vi får någon förståelse eller något stöd? Det är väl därför vi så gärna kommer med ursäkter, t.ex när vi är sena: "Förlåt att jag är sen, jag skyndade mig som en galning men sen var tåget två minuter sent och en traktor hade fastnat på spåret så vi fick åka ersättningsbuss och alltså jag är verkligen jättejätteledsen.", sen hänger man med huvudet och rynkar ihop pannan lite så man ser lite ledsen ut i ögat. Då kan personen säga "men det är okej, gud vad jobbigt det lät alltså" fast den som var sen har utelämnat faktumet att den satte sig på ett senare tåg än nödvändigt från början. Jag gillar inte ursäkter men jag har märkt att folk ofta vill höra dem ändå. För vad händer om man är sen och bara säger "Förlåt att jag är sen", med rak rygg och utan att se lidande ut. Jag tycker mig få en bra bild av vad personen svarar när jag säger så. De som inte säger något särskilt får min stora respekt för de kommer antagligen inte ge mig några värdelösa bortförklaringar heller.
Det jag vill komma till är att det krävs så otroligt mycket för att få något slags skydd i det här landet och jag tror det har lite med den där skammentaliteten att göra. Som en tjej i programmet som är 21 år och arbetslös och gick till socialen för att få hjälp. Hon fick veta att hon måste sälja sin bostadsrätt, göra slut på alla sina 800 kr på kontot och tömma kylen innan hon kan få någon slags hjälp. För de 800 kr skulle hon köpa ett månadskort men hon måste fortfarande göra slut på de 110 kr som finns kvar efter det innan hon kan komma tillbaka till socialen.
Jag får lätt panik av att tänka på tanken att man ska ha noll kronor på kontot, noll mat hemma och vara bostadslös (om man som hon bor i sthlm och där vänteköerna inte direkt är korta som vi alla vet) och då, i den hemska situationen och hungrig som ett djur sitta i ett jävla möte på socialen och svara på frågor som är kränkande för de flesta svenskar eftersom en svensk sällan är så sårbar som när denne tvingas informera om sin ekonomi för någon annan. Efter 3-7 timmar (baserat på erfarenhet) utan mat är jag ett rovdjur som vill mörda. Hur lång tid tar det innan man kan få ett mål mat när man är i den situationen och finns det verkligen ingen mellanhand mellan denna sista anhalt och de månader som gått sen personen förlorade sitt jobb? Är tanken att alla människor ska ha en släkting eller nära vän som kan ställa upp med pengar? Är det det som är sveriges skyddsnät (för det jag räknade upp tidigare kan inte vara skyddsnätet, det måste vara sumpmarken under)?
Det är det jag menar med att vi måste bevisa i vilket lidande vi befinner oss i och verkligen skämmas och må dåligt innan undsättning kommer. Sån är mentaliteten i vardagens sverige, sån verkar den vara i systemet. Kan man verkligen inte begära att få ha en trygghet någonstans och behöva hjälp på en annan del? Kan man inte få ha en säng att sova i, i en lägenhet man köpte när man hade jobb för att man bor i en stad där man kan få vänta ett decennium på en hyreslägenhet och samtidigt få några matkuponger när man har 110 kr på kontot? Är det konstigt om människor hyr och jobbar svart?
Jag är imponerad av de som orkar jobba i mitten av ett sånt här system utan att förgås, där man får se människor fara så illa och bara vänta in medans människor bara sjunker djupare och djupare tills de väl kan få komma tillbaka till kontoret för att få en tid hos en handläggare. Det är absolut inte människorna som jobbar på socialkontoren som är bovarna i dramat, de gör ju bara sitt jobb och de flesta har nog valt det för att de vill hjälpa människor. Nej, det här är helt uppenbart politikernas ansvar. Rött och blått. Vad håller ni på med egentligen?
I programmet var två politiker med, en socialdemokrat och en centerpartist. Centerpartisten sa idiotiska saker och socialdemokraten satte genast igång att smutskasta centerpartisten. Det får de lön för.
Jag lyckades visst skriva lite om det här iallafall.
Jag vet inte vad som är värst men vi har en konstig mentalitet i det här landet. Har ni tänkt på att vi ofta ska skämmas eller lida innan vi får någon förståelse eller något stöd? Det är väl därför vi så gärna kommer med ursäkter, t.ex när vi är sena: "Förlåt att jag är sen, jag skyndade mig som en galning men sen var tåget två minuter sent och en traktor hade fastnat på spåret så vi fick åka ersättningsbuss och alltså jag är verkligen jättejätteledsen.", sen hänger man med huvudet och rynkar ihop pannan lite så man ser lite ledsen ut i ögat. Då kan personen säga "men det är okej, gud vad jobbigt det lät alltså" fast den som var sen har utelämnat faktumet att den satte sig på ett senare tåg än nödvändigt från början. Jag gillar inte ursäkter men jag har märkt att folk ofta vill höra dem ändå. För vad händer om man är sen och bara säger "Förlåt att jag är sen", med rak rygg och utan att se lidande ut. Jag tycker mig få en bra bild av vad personen svarar när jag säger så. De som inte säger något särskilt får min stora respekt för de kommer antagligen inte ge mig några värdelösa bortförklaringar heller.
Det jag vill komma till är att det krävs så otroligt mycket för att få något slags skydd i det här landet och jag tror det har lite med den där skammentaliteten att göra. Som en tjej i programmet som är 21 år och arbetslös och gick till socialen för att få hjälp. Hon fick veta att hon måste sälja sin bostadsrätt, göra slut på alla sina 800 kr på kontot och tömma kylen innan hon kan få någon slags hjälp. För de 800 kr skulle hon köpa ett månadskort men hon måste fortfarande göra slut på de 110 kr som finns kvar efter det innan hon kan komma tillbaka till socialen.
Jag får lätt panik av att tänka på tanken att man ska ha noll kronor på kontot, noll mat hemma och vara bostadslös (om man som hon bor i sthlm och där vänteköerna inte direkt är korta som vi alla vet) och då, i den hemska situationen och hungrig som ett djur sitta i ett jävla möte på socialen och svara på frågor som är kränkande för de flesta svenskar eftersom en svensk sällan är så sårbar som när denne tvingas informera om sin ekonomi för någon annan. Efter 3-7 timmar (baserat på erfarenhet) utan mat är jag ett rovdjur som vill mörda. Hur lång tid tar det innan man kan få ett mål mat när man är i den situationen och finns det verkligen ingen mellanhand mellan denna sista anhalt och de månader som gått sen personen förlorade sitt jobb? Är tanken att alla människor ska ha en släkting eller nära vän som kan ställa upp med pengar? Är det det som är sveriges skyddsnät (för det jag räknade upp tidigare kan inte vara skyddsnätet, det måste vara sumpmarken under)?
Det är det jag menar med att vi måste bevisa i vilket lidande vi befinner oss i och verkligen skämmas och må dåligt innan undsättning kommer. Sån är mentaliteten i vardagens sverige, sån verkar den vara i systemet. Kan man verkligen inte begära att få ha en trygghet någonstans och behöva hjälp på en annan del? Kan man inte få ha en säng att sova i, i en lägenhet man köpte när man hade jobb för att man bor i en stad där man kan få vänta ett decennium på en hyreslägenhet och samtidigt få några matkuponger när man har 110 kr på kontot? Är det konstigt om människor hyr och jobbar svart?
Jag är imponerad av de som orkar jobba i mitten av ett sånt här system utan att förgås, där man får se människor fara så illa och bara vänta in medans människor bara sjunker djupare och djupare tills de väl kan få komma tillbaka till kontoret för att få en tid hos en handläggare. Det är absolut inte människorna som jobbar på socialkontoren som är bovarna i dramat, de gör ju bara sitt jobb och de flesta har nog valt det för att de vill hjälpa människor. Nej, det här är helt uppenbart politikernas ansvar. Rött och blått. Vad håller ni på med egentligen?
I programmet var två politiker med, en socialdemokrat och en centerpartist. Centerpartisten sa idiotiska saker och socialdemokraten satte genast igång att smutskasta centerpartisten. Det får de lön för.
Jag lyckades visst skriva lite om det här iallafall.
Kommentarer
Postat av: W
Ja, man blir verkligen förbannad alltså.
Trackback
