niskalainen

Jag gick och veckohandlade på Trader Joe´s efter det iallafall och det var lite extra speciellt idag eftersom jag köpt en kaffepress så jag fick äntligen äran att välja kaffe! Tjohoo! Det blev espresso, var sugen på något starkt. Men du Ann-Sofie, skicka gärna hit lite skånerost. Jag har såna cravings! :-)

När jag stod och väntade på T:n hemåt vid halv sex kände jag verkligen hur min energi försvann och började ersättas av feber. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag bara sov de två timmarna innan väckarklockan ringde halv åtta och sen var i skolan hela dagen. När första T:n kom var det proppfullt så jag väntade på nästa istället. När den dyker upp tränger jag mig in i vagnen med mina matkassar och påsen med kaffepressen i samt min överfulla ryggsäck som gör mig dubbelt så stor vilket särskilt märks i vändningar och snurrar (snurrar, när gör man såna?). Jag har dessutom ett halvt äpple i munnen och banar mig väg till bakre delen av vagnen där det alltid är lite tomt eftersom ingen tar åt sig av chaufförernas "All passagers go to the back of the train! The back of the train!". 

Jag kände mig kort och gott som kusinen från landet med äppelskrutt.

Eftersom det nu är så kallt (typ 20 grader plus) så var luftkonditioneringen av på T:n och ja, jag vet att jag borde vara glad men finns det ett enda ställe där jag uppskattar den så är det på T:n. Särskilt om det är lite (mycket) fuktigt ute. Men visst, den kan ju ha varit ur funktion också. När luftkonditioneringen är av är det iallafall ruskigt tyst på T:n. Ni Roslagsbaneåkare vet hur det är när man sitter på ett sånt där tåg som blir knäpptyst när det inte rör på sig, som om det är totaldämpat. Det känns väldigt intimt och man får liksom en liten hållhake på sig, ett stort ansvar att vörda tystnaden och inte bryta ut i något högt utrop eller annat störande beteende. Människor som för konversationer viskar plötsligt och tystnar efter en stund och jag lovar att en och annan stänger av ljudet på sin mobil. 

Jag tuggade äpple. Högljutt och smaskigt. Jag försökte att inte smaska eller tugga högljutt men alltså de där ekologiska äpplena från Trader Joe´s är inte att leka med, jag lovar. Så ruggigt goda så jag som periodvis inte gillar äpplen alls bara kan tänka på dessa äpplen. Jag åt upp hela skruttet. Kastade pinnen i en av mina matkassar. Njöt av att känna mig lite annars.

Plötsligt hittade jag på en liten lek med mig själv. Jag utmanade mig själv att starta ett sånt där bubbelfyrverkeri inombords, ni vet som det kan bli när man är den enda som tycker något är kul och alla runt omkring är så tråkiga och blinda för det här uppenbart jätteroliga vilket bara förstärker mitt skrattbubbelfyrverkeri som nu börjar ta sig upp från magen till bröstkorgen och stockar sig i halsen för att sen komma ut som en konstig fnysning eller frustning och har man otur är man förkyld och snoret sprutar lång väg.

Nåväl, riktigt så roligt hade inte jag men jag började med att släta ut rynkan mellan ögonbrynen som vi får lära oss tänka på under meditationen och vips så var jag genast närmre ett leende än innan. Sen skrattade jag inombords resten av vägen och det var precis sådär skönt uppenbart vad som var roligt och ingen annan fattade det. Jag ville börja prata med människorna runt mig, vi delade ju den här intima tystnaden och satt så nära och trångt så varför inte bli en av de där knäppisarna som börjar prata med en och plötsligt är jag intresserad av att faktiskt läsa finansdelen i den där tidningen eller sporten och guuuud så intressant reklam det var där men vad är det jag ser där ute genom fönstret, ja där, precis där, jag måste nog titta noga och länge för att se? Men jag gjorde det inte. Jag är fortfarande lite väl okontinental. En göteborgare hade nog klarat det bättre men inte en stockholmare som dessutom konverterat till den norrländska tystnaden.

Det var befriande iallafall, det där lite vardagskuliga.