niskalainen

Igår kväll vid 22 hoppade jag på T:n för att träffa Luisa vid skolan. Det mesta av min T:sträcka till skolan är ovan mark, dvs mer som en spårvagn. Efter ca. 5 hållplatser hör jag hur föraren tutar som bara den och börjar tvärnita. Jag satt i första vagnen och det var inte speciellt fullt utan de flesta hade sittplatser förutom de som frivilligt valt att stå. Helt plötsligt ser jag krossat glas flyga utanför vindrutan på T:n, sen ser jag en bil rulla okontrollerat till andra sidan spåret och ut mitt i vägen. Det är två-trefilig väg med T:n i mitten mellan körriktningarna och det här hände i en korsning med rödljus.

Ingen av oss i vagnen blev skadade men vi blev strandsatta ett tag eftersom polisen skulle fråga föraren lite frågor så vi fick inte gå någonstans. Plötsligt var det poliser, brandbilar, ambulanser och journalister överallt. Vägen där bilen stod stängdes av och efter ca 25 minuter fick vi kliva ur T:n och ta en buss istället.

BIlen var totalkvaddad på förarsidan och jag har ingen aning om vilka skador bilföraren fick. Men han var tydligen vid medvetande för jag hörde någon säga att han tydligen haft ögonen på GPS:en och det borde han ju varit vid medvetande för at kunna säga.

Puh, sånt här får en ju att tänka. Jag kände mig bara så otroligt tacksam att det inte var jag i den där bilen, eller att det inte var en fotgängare vi körde på. Att inte vagnen var full med folk så att någon skadade sig i vagnen. 

Att jag lever och är frisk.

Och jag är tacksam över alla människor och all kärlek som finns i mitt liv.

Vad man lär sig av sånt här.