niskalainen

De första två dagarna var värst. Jag kom ihåg att jag njöt i taxin på väg från flygplatsen till hotellet, the Red Roof Inn, för temperaturen var tropisk trots att klockan var tio på kvällen och jag hade just tagit mina första steg i USA. På radion i taxin spelades skön soul och R&B och jag tänkte bara "Shit, så det är det här som är USA...". Men sen kom ensamheten. Jag tackade den Mäktiga för trådlöst nätverk och kabeltv. På söndagen vaknade jag vid 05:00, jetlagad och superpigg. Pratade med William på Skype och grät av hemlängtan och saknad. Träffade två svenska tjejer i foajén som också skulle åka taxi in till stan så vi delade taxi. Det var över 30 grader varmt och jag var ruskigt förvirrad när jag kom till Berklee för att checka in. TIll slut hittade jag kön för internationella studenter men jag kände mig så utanför, som att alla kände varandra, var 17 år och pygméer. Måste ha varit alla asiater som stod framför mig i kön som gjorde det.

Jag ägnade iallafall mycket tid på söndagen åt att strosa runt i Boston downtown och försöka lära känna platsen. Tog en taxi tillbaka till det förskräckliga Red roof inn långt bort från allting och var fast där till måndagen då jag äntligen åkte med mitt pick och pack till lägenheten!

Det första jag upptäckte var taket. Vad jag njuter där, som att jag har hittat en lönngång till en magisk plats dit jag kan smita iväg när jag vill.

Dagarna gick f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t långsamt. På måndagen började orientation week vilket jag var tacksam för och på tisdagkvällen träffade jag min peer group (typ nollegrupp) för första gången och därmed också Gabriela och Luisa. Vi har hängt ihop sen dess som ni vet.

Eftersom vi inte hade internet hemma förrän förra veckan så fick jag smita iväg till olika kaféer och prata med William, Ella och familjen på Skype. 

Det känns som en evighet sen.

Jag har känt mig utanför, tvekat över vad jag gör här och känt mig totalt värdelös på mitt instrument. Jag har tvivlat något oerhört på min roll som musiker. 

Nu inser jag istället vad jag har och att jag tillhör Berklee precis lika mycket som någon annan. Jag fick dessutom 7000 dollar av de i stipendium för att börja här så jag kan inte vara fel ute. Jag kan ställa krav. Jag kan tala för mig och jag vet precis vad jag vill ha ut av det här året. Jag har redan nu vuxit in min kostym bättre.

Jag gjorde en nivåplaceringsaudition under orientation week för mitt instrument samt för musikteori. Jag kände mig otroligt dåligt bemött under min sångaudition där den ena läraren sa "den här låten kan jag, jag kompar!" och sen kompade så fruktansvärt dåligt att hon själv bad om ursäkt efteråt. De frågade mig om mina erfarenheter av uppträdande och ensembler men lät mig inte svara och underskattade mig totalt.

Idag vet jag att studenterna och lärarna vet att nivåplaceringarna är bullshit och det känns så mycket bättre med den vetskapen. Det är ungefär som i piteå på det sättet, även om nivåerna är borttagna nu, visst?

Jag vet att minst en av sångpedagogerna som är väldigt väl ansedd inte kan kompa själv så man måste ha bakgrund eller ackompanjetör med sig till lektionen. Men det måste ju fungera ändå för den här läraren är väldigt populär.

Jag är GRYM i ensemblesituationerna jag stött på hittills. Jag har en fantastisk sångpedagog som kommer hjälpa mig väldigt mycket under det här året. Jag har hittat övningsmotivation.

Jag har hittat mitt träningsställe, något jag njuter av att ha för mig själv och som inte har med skolan att göra mer än att jag har rabatt där tack vare Berklee. 

Jag mediterar.

Jag har världens finaste rumskompisar.

Jag äter hemlagat, väldigt ovanligt här kan jag säga.

Jag sover gott på nätterna, har ingen ångest när jag går och lägger mig.

Jag hade otrolig ekonomisk ångest första veckan och veckan efter den för att jag inte tillät mig själv att "kosta pengar" - typ säng, sängkläder, T-månadsbiljett, mat, möbler osv.

Jag grät ut i telefonen med pappa vid ett tillfälle och han sa saker som gjorde att det kändes mycket bättre och det har det fortsatt att göra.

Och vad fan, jag åker till Indien med De Nio (Ella, Malou, Annelie, Ewa, Lina, Matilda, Felicia och Olivia) den 22 oktober! 

Så, hur illa kan det vara?

Jag tror verkligen att jag är på rätt plats, det var ju ändå jag som tog mig hit.