niskalainen

Jag har haft lite hemlängtan, särskilt igår när William fyllde år och idag fick jag lite till när jag insåg att jag för en vecka sen just hade lämnat åkersberga inklusive familjen och william. Men mamma ringde imorse och det höjde ändå statusen på den här dagen en hel del. Hon har joinat Facebook också, det är helt fantastiskt hur coola mina föräldrar är som skriver meddelanden på varandras "wall", haha. Hon har lagt in ett helt album med bilder på mig "från början" där man kan få se mig som bebis såväl som fjortis. Jag blev aldleles tårögd när jag tittade på de bilderna. Tack mamma.

Idag fick vi våra scheman och de är rätt så individuella kan man säga... Jag har 3 credits över men det stämmer egentligen inte för något som inte kommit med på mitt schema är privata sånglektioner eller labbar. Väldigt konstigt, jag menar, det är ju det jag är här för. Men det löser sig, de har work shops för att reda ut sådana saker. 

Idag var vi på akvariet och tittade på hundratals maneter, pingviner, fiskar, krabbor, undervattenssamhällen och stoooooooora sköldpaddor. Det var najs. Sen åt vi middag på ett ställe och nu var det visst tal om utgång men jag pallar faktiskt inte.

Imorgon kl. 9 ska jag vara på skolan och reda ut schemafrågorna, sen ska jag, Tatiana, Johanna och Tatianas pojkvän göra lägenheten skinande ren och fin! Ser mer fram emot när den är klar än själva fixandet men det är väl som det är. 

Igår var det en stor bbq för nya och gamla studenter. Band spelade och klubbarna fanns på plats om man ville joina. MYCKET folk!

Det här är mardrömskorsningen vid Berklee. Systemet ser ut ungefär så här: Det finns knappar att trycka på, men det är slöseri med energi. Det kommer köra tjockt med bilar hela tiden ändå så gå, bara gå så snart det finns minsta lilla mellanrum mellan ett par kofångare.

På kvällen var det själva anslutningsceremonin på Berklee Performance Center (BPC). Det var massa inspirerande tal och framför allt det vi alla väntat på: att höra Berkleestudenter spela musik. Det var olika sångare och ett fantastiskt band. En av tjejerna, en svart tjej i grön klänning (vi pratar konstant om tjejen i grön klänning, därför måste det nämnas) drog stående ovationer. Det var helt galet hur bra hon sjöng "Everything must change". Helt. FUllständigt. Galet. Bra. Om jag hade suttit med nära vänner omkring mig hade tårarna forsat, nu släppte jag ut smygare i ögonvrån istället.

Efteråt gick jag, Gabriela och Will till en jazzbar, Wallace café. Mycket trevligt ställe!

Jag och Gabriela.

Will, Gabriela och jag. Mycket smickrande bild.

Så här ser T:n ut. Det är en spårvagn/buss/tunnelbana i ett. Märkligaste kollektivfordonet jag åkt faktiskt.

Så här tomt är det inte särskilt ofta, ni ser väl alla tomma ståplatser. Hehe. Den här åker jag iallafall med några gånger om dagen och visst är den lite charmig ändå. Lite av alla kollektiva kommunikationsmedel i ett liksom.