niskalainen

När jag skriver det här är klockan 22:50 den 17 september 2008 och jag ligger på sängen med datorn framför mig, utan internetuppkoppling, och lyssnar på Ella hjärta Linda-skivorna.

Det slog mig just att det är nu jag är här. Nu gör jag det där året i USA som jag sett fram emot och själv fått hända. Inte helt själv förstås, jag har ju fått fantastiskt stöd och hjälp på olika sätt av familj, vänner och  fästman (kitjing, fler vuxenpoäng för fästman!). Fantastiskt stöd. Men hade inte jag bestämt mig för att göra det här så hade jag inte gjort det heller. Jag visste väl att det skulle börja kännas bättre efter ett tag det här, men det är ju lätt att säga så här efteråt. När jag var mitt i det ville jag bara hem. Nu vill jag att alla ska komma hit. Eller, ja, ska jag vara helt och fullständigt ärlig så vill jag väl först och främst att William ska svänga förbi och säga hej och pussas lite med mig men ni andra får jättegärna komma förbi efter det J

Det går bra det här, jag bor i ett nytt land, i en storstad och pratar ett annat språk dagligen. Jag har helt nya lärare och nya vänner som jag inte känt mer än ett par veckor. Det känns som att jag varit här ett år redan men ändå går tiden så fort. Nu ja. Det gjorde den inte för några dagar sen.

På ett sätt känns det som att mitt psyke borde åka in på renovering så jag blir av med hattandet och känslostormarna. Men som en klok man sa en tung dag förra veckan; det är ju sidor hos mig som är lika viktiga, värdefulla och vackra som de sidorna jag själv redan uppskattar hos mig.

NU.

Jag tar vad jag vill ha och lämnar publiken skrikande efter mer.