I ärlighetens namn

När jag pratade med William igår så sa han till mig att det inte är något att skämmas över om man har hemlängtan. 

Jag har hemlängtan.

Jag har inte längtan upp till piteå och det gamla vanliga, mer som en längtan att spola fram eller tillbaka bandet. 

Jag kan verkligen vara social och glad och stå i centrum men jag kan också vara otroligt blyg och feg för att ta kontakt med människor.

Jag slåss med den sidan varje dag men är kanske lite dålig på att ge den andra, sociala sidan cred för att den faktiskt gör sitt en hel del. 


Det finns vissa saker jag inte tycker om i den här musikervärlden och det här inlägget kan generellt verka lite neggo vilket är ett av skälen till att jag skäms lite för mina känslor för jag är ju också väldigt glad att vara här och jag har kämpat för det. Och jag vet att det blir bra men igår ville jag bara åka hem när tårarna rann på väg hem från T:n.

Jag gillar inte prettosnack. Namedroppning av jazzmusiker, översittarsnack om hur dessa 17:åringar på skolan bara kommer slösa bort sin tid på Berklee så dem vill man ju inte umgås med (fast det egentligen bara är sjuuukt imponerande med så otroligt duktiga och talangfulla 17:åringar.), varför man hamnade i arrangering 2 istället för arrangering 4 osv.

Alltså, jag fattar det bara inte. Jag blir så obekväm av det!

Jag tycker inte heller att det är så himla kul att göra allt i grupp hela tiden. Jag uppskattar att komma hem och lägga mig på sängen och läsa en bok eller bara ta en promenad. Själv. Jag uppskattar också att gå i förväg ibland när alternativet är att försöka promenera demokratiskt, dvs tränga ihop alla på samma ledd på en för trång trottoar eller liknande.

Pallar inte.

Detta ständiga musiksnack. Argh vad trött jag är på det just nu.

Prat prat prat prat prat. Ingen vet något om den andra men alla låter som viktigpettrar.

Och den där frågan som är lika vanlig som "hur känns det nu när du ska ta studenten/examen/flytta" osv:

so, what style of music do you play?

Och sen svaret:

jazz.

Jag blir galen.

Och det är här jag måste ta till mig av det som tungviktarna sa i sina tal igår kväll, att alla vi är här för att de valt ut oss. Oavsett om man känner sig som en musiker eller inte, de vill inte att vi ska vara likadana. 

Igår när jag satt i en smärre prettosituation där jazzmusiker namedroppades till höger och vänster så sa jag helt sonika att någon jag verkligen respekterar som musiker är Justin Timberlake.

Och med det sagt så tror jag nog ändå att jag redan börjat tillföra något till Berklee community.



Men inuti gnager rädslan att vara ensam, utstött och osedd. Att ingen ska se mina kvalitéer och framförallt att jag själv glömmer vilka de är. Varför jag kom hit och vad jag vill använda mina instrumentkunskaper till. Jag vet. Men tänk om ingen förstår. 

Och det värsta, att inte palla. Tänk om jag måste åka hem. Var tar jag vägen då? 

Tvivel tvivel, hoppa i sjön.


2008-09-07 @ 04:16:47 Permalink

Kommentarer
Postat av: Anneli

Du pallar. Du klarar det. Du kommer inte att åka hem innan du är klar. Jag kan inte heller några jazzmusiker, men det skiter jag i. Jag tycker också att Justin Timberlake är skitbra! Jag kan t.o.m säga att jag gillade "Symfoni" med Loa Falkman när jag var liten. Inte för att nån amerikan skulle bry sig, men jag gör det. Och vad jag tycker och gillar är viktigt för mig. Och det du kan och vill och gillar är viktigt för dig. Så är det ju :)

Tänk på din EGO-show Linda. Tänk vad den var bra och vad den betydde mycket. Glöm inte att du är bra på din grej!

Och hemlängtan, det är ett friskhetstecken. Punkt



2008-09-07 @ 18:57:49
Postat av: Ella

Åh älskade fina, underbara, kloka, starka, blyga, sociala, svaga, rädda, modiga, vackra, talangfulla, fantastiska, mångfacetterade, allt annat än svart/vita, unika, underbara underbara underbara Linda.



Jag kan inte annat än hålla med Anneli i det hon skriver och det är en styrka och svårighet att sticka ut. Men det är de som sticker ut som syns, som märks och som ger en unik touch som man minns. Utifrån sett är det så självklart att du lyser, att du är fantastisk och en person att se upp till. Se till att omge dig med människor som uppmärksammar och uppskattar de sidorna hos dig som inte är alldagliga och jante-anpassade och våga aldrig tvivla på hur fantastisk du är.



Du är där i egenskap av musiker Linda Niska. Det är därför du är där och det är därför du kom in. För att du är du och ingen annan. Du har en jävla pipa, använd dem och slå de andra med häpnad, så kan de spela sin jävla jazz bäst fan de vill :P



Älskar dig!

Puss

2008-09-08 @ 00:14:47
URL: http://jagskaingetha.blogg.se/

Hej! Skriv gärna något här:

Jag heter:
Kom ihåg mig!

Min e-postadress är: (kommer inte visas på bloggen)

URL/Bloggadress:

Det här är min hälsning:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0