Dessutom...
...sitter jag just nu bredvid två killar på kaféet. Den ena verkar vara en mentor för den andra, båda är berkleestudenter men den ena är gammal och den andra ny liksom. Den äldre studenten lyssnar på vad den andra vill göra och vad han har för mål här på Berklee. Det är inte så lätt för alla. Vad skönt. Jag är inte ensam. Jag börjar mer och mer landa i min roll här, att ta Berklee för vad det är och få ut vad jag vill av det. De senaste dagarna har jag hört många konversationer som tagit upp hur stressigt det kan vara här och hur Berklee inte är den mest optimala platsen för att träffa kompisar och bara hänga, alla dras till övningsrummen och prestation.
Det är ju så. Det är många olika byggnader, Berklee är inte bara ett stort hus utan MÅNGA hus med underliga underjordiska gångar, långsamma hissar och stressiga hallar där folk springer fram och tillbaka. Det finns ingen riktig naturlig samlingsplats för sina övningspauser och inte heller något Kårhus, bara en lokal med några fåtöljer men det är bara några studenter som hittat dit än så länge. Kaféet är riktigt najs men det är öppet för allmänheten också även om Berkleestudenter dominerar.
Det finns inga skåp, man släpar sin väska med sig vart man än går och eftersom vi är i en storstad är det säkrast att hålla koll på sina grejjer. Tänk i vinter när man släpar väska och ytterkläder. Häpp, som Amanda skulle uttrycka det.
Men ingen är ensam. Börja prata om sånt här med en annan student och denne förstår vad du pratar om. Det finns en strävan efter en samhörighet och det är ju jätteskönt. Det gäller bara att hugga tag i tillfälligheterna.
Kommentarer
Trackback
