Som några av mina närmaste känner till (dock ej mamma och pappa för vi har inte pratat i helgen men nu får ni veta) så har jag haft störda problem i min självkänsla i helgen vad gäller mig som sångerska.
Natten till söndag låg jag tvärvaken och kände mig helt värdelös. Jag tänkte att det var lika bra att åka hem. Det kändes som ett slag i huvudet när jag insåg att jag aldrig trott på min egen röst. Visst vet jag att jag kan sjunga melodier och träffa i huvudsak rätt noter, jag kan till och med intonera hyfsat bra i en kör. Och jag vet att jag ÄLSKAR att sjunga och att sjunga inför publik med ensemble är det allra roligaste jag vet.
Men jag har inte trott på att min röst är lyssningsbar, vacker, fin eller vad man nu säger. Att det har funkat tills nu, att jag lyckats lura alla tills idag, är för att jag kan förmedla något. Men kunde jag inte förmedla något skulle min röst inte göra någon som helst nytta.
Det var ändå skönt att få det där slaget i huvudet för någonstans vet jag ju att det sitter i min självkänsla och att det inte är fakta. Annars skulle jag inte tagit mig till Berklee av alla ställen för att sjunga.
Idag öppnas dörrarna och röda mattan rullas ut framför mina fötter.
Det började med funkensemblen i förmiddags, den som är några nivåer över min rating. Vi körde "What´s going on" och jag tyckte väl inte att jag gav 100% men jag hade energi iallafall och när vi hade kört den ett par gånger sa mina ensemblekompisar att det lät jättebra och att jag verkligen gjorde mycket av låten. Sen när vi slutade och vi packade ihop och skulle gå tittade läraren på mig och sa att jag hade sjungit väldigt bra idag. De var faktiskt imponerade av mig.
Lektionen efter ensemblen var en labb - Den självackompanjerande sångaren/sångerskan där vi till varje vecka förbereder en låt som vi framför utantill och kompar oss själva på antingen piano eller gitarr. Jag hade tänkt köra TLC:s "Unpretty" men kände mig inte klar med den så jag tog "I dreamed a dream" från Les Miserables istället.
Jag var sist och mitt problem när jag blir nervös är att jag tappar allt vad text heter. Så vid höjningen sket det sig. Min lärare uppmanade mig att köra vidare och jag gjorde det men sen fick jag total blockout och då avbröt vi. Jag förberedde mig på värsta avhyvlingen och massa kritik från mina klasskompisar typ "öva mer utantill, spela mer över hela pianot, förbered dig bättre, kom inte hit oförberedd" osv.
Då säger min lärare att hon är säker på att jag kan låten och att jag kan spela den utantill och att med noter vet hon att det skulle varit helt perfekt. För att få mig att kasta om låten helt och hållet i hjärnan så bad hon mig göra om den till 3/4-takt och köra den från början. Jag gjorde det och hon avbröt vid halva låten.
Vet ni vad hon säger?
Hon säger att jag är en riktigt välutvecklad musiker som redan innan spelade och sjöng en svår låt jättebra utan att titta på pianot fast jag var över alla tangenter och att faktumet att jag gjorde om låten till 3/4 när hon bad mig på en gång utan att tveka visar ännu mer på min kompetens. Hon sa att jag har "more musician skills" än de flesta i hennes klasser och sen kommer det: hon undrar varför jag inte tillåter mig själv att vara så bra som jag är. Hon sa att alla låtar jag valt hittills var jättebra låtval och att jag borde börja tillåta mig att ta svårare låtar som ännu mer visar på mina "skills". Vara så bra som jag är helt enkelt.
Där någonstans började mina tårar forsa.
Hon sa helt enkelt helt rätt saker vid helt rätt tillfälle, när allt är uppe vid ytan och redo att transformeras.
Eftersom lektionen var slut där så pratade jag lite med henne om mina tankar under helgen och att jag kände att det hon sa verkligen stämmer.
Jag gick ut från klassrummet med tårar rinnandes nedför kinderna men med så många fler öppna dörrar än tidigare och en känsla av lättnad.
