niskalainen

Det är en sån där fredagkväll då jag känner mig hur nere som helst, ensam och övergiven. Jag är inte ensam och övergiven men det är ju inte lätt att intala sig när det känns så. 

Jag har verkligen en tajt budget för det här året och just nu är jag i det stadiet att jag går in på arbetsförmedlingens hemsida och tittar på jobb och dagdrömmer mig hem för att jobba och tjäna pengar. Typ så. Luisa och Gabriela ska iväg på någon konsert idag igen som jag inte har råd att gå på, jag förstår bara inte var folk får sina pengar ifrån? Men ärligt talat så känns det faktiskt bra på ett sätt att leva på ministadiet, fatta vad jag lär mig att få pengar att räcka. Det är på det stadiet att jag inte ens överväger att ta pengar och gå med på konserten, för det finns inte ens en liten möjlighet i universum att göra det. Och det är ändå lättare då. Men det gör också att jag känner mig lite lätt stressad, särskilt nu när jag fått det fantastiska skandiakortet som ska göra att jag slipper betala avgift när jag tar ut pengar utomlands och ser att mitt saldo är -77 kr. Kul. 80 spänn har gått till de två tillfällena jag tog ut pengar och nu 77 kr till. Det är mycket pengar. 

Tiden kan verkligen stå still när man inte har råd att göra någonting. 

Mitt svar?

Webb-tv.