niskalainen

Det var några kulturella saker som visade sig när jag tog mig tillbaka till USA från Indien förra veckan. Det kan ha haft något att göra med den varma, starka indiska grytan som serverades till frukost planet från Trivandrum vid femsnåret på morgonen till latten och den plastinpackade fruktsalladen på kaféet på oljelandet Qatars flygplats till Harrods julpyntning på London, Heathrow. Där väntade jag i 5 timmar på att med American Airlines ta mig de sista 7 timmarna över atlanten till Boston, så jag hade lite tid att ta in allt det nygamla. Jag lärde mig att alla slags dockor som rör sig med batteri, elsladd, solceller eller vad som helst borde förbjudas eller åtminstone säljas med ett familjepack 5-56. Gnisslandet från dem är bara för osexigt.

Att byta från Asien till Västeuropa eller från Indien till USA kan låta som en kulturell skillnad i sig, men det är snäppet vassare att byta från Qatar Airways till American Airlines. Jag syftar kanske främst på maten.

Från att ha levt på underbar, kryddstark vegetarisk mat (som krävde sin dosering av förstoppande piller ska erkännas) i över två veckor och blivit bortskämd med samma slags mat på flygplanet så serverades nu ostfylld tortellini med kyckling till middag. Visst, det i sig låter inte så illa men saltet. Jisses. Som snacks innan landningen blev det en pizzaslice. Välkommen till USA.

Men här kommer det bästa:
När jag står och väntar på tåget från flygplatsen och hem till Allston så hör jag en röst i högtalarsystemet. Rösten uppmanar alla resenärer att tala om för personalen på stationen om man skulle ha observerat något som verkar märkligt, sett en väska utan ägare eller liknande. Som slutkläm på den lilla Nationens Säkerhetsmonologen kommer det här:

We rely on your eyes, ears and information to save us all!



Efter detta började min hemlängtan och seperationsångest till sverige ta fart på riktigt.