niskalainen

Jodåsåatte. Jag har haft en löööövwiikend med mannen i mitt liv. Rekommenderas. Den kantades även av en spelkväll hos Mathias samt det traditionella födelsedagsfirandet hos Anna med tårta och allt. Kul att se alla igen, det känns stabilt liksom.

Har drabbats av en våg av ambition och motivation! Natten till idag låg jag och W och pratade om allt möjligt som rör livet och helt plötsligt insåg jag hur mycket jag verkligen verkligen vill söka Berklee. Och komma in. Det kändes så skönt att få den insikten eftersom jag på senaste tiden känt mig totalt malplacerad och omotiverad, som att jag inte vågat eller helt enkelt orkat satsa. EGO-showen på Krokodil den 16/2 känns helt plötsligt jättekul igen och att planera min födelsedagsfest 22/2 på Kåren känns också himla skoj. Äntligen!

I fredags tog jag mitt första pass på Korpen på väldigt länge, innan jul sa doktorn att det kunde vara bra att komma igång och börja träna medelintensiva pass. Det kanske skulle komma upp lite rossel av det helt enkelt. Så jag gick på 30 minuter step följt av 30 min core, obeskrivligt skönt! Men det hårdaste jag gjort på månader utöver promenader visade sig efteråt, som beräknat. Det jag inte räknat med var träningsvärken som typ förkortat mina vader med 30 cm eller nåt. Så när jag kravlat mig ur sängen på morgonen och ska ta mig till badrummet görs detta med lätt svank och böjda ben samt vaggande gång. Lite smärtsamt och W bara garvar. Suck. :)

Nu väntar en lugn söndagkväll innan John Blund kommer förbi. Jag och W har just tagit en liten promenad i det gnistrande vintervädret. Vi borstade ju trots allt av 1 dm snö med sopborsten från hans bil idag och det är kallt ute. Gnistrande alltså. När vi tittade upp mot himlen och stjärnorna förundrades vi över tallarnas siluett med sina vita konturer. Så vacker världen är, bara som den är.