niskalainen

Ni vet den där känslan av att äga hela världen. Och sen den där känslan av att vara så himla utanför, fast jag slår bort den och tänkter "äh, vad jag är fånig, det är ju inte mig allt handlar om". Som att jag inte ens har rätt att ifrågasätta varför människor helt plötsligt "glömmer bort" mig. Varför? Och sen den där första tanken: "vad gör jag för fel?", som att skuldbeläggning av sig själv alltid ska vara första steget.

Någon gång när jag var liten och just börjat skolan fick jag nog lära mig det där. Att de andra nog har sina skäl och därför ska jag rannsaka mig själv först, vilket det ligger väldigt mycket i förstås. Men någonstans hade jag nog velat lära mig att det är fullt tillåtet att ha ett litet försvarslarm som plingar till när det är dags för mig att ifrågasätta någon annans beteende gentemot mig.

Det är som i skolan. Det finns en grupp som jag träffar några gånger under hela detta läsår och varje gång går jag därifrån med huvudet fullt av tankar som inte rör kursen vi läser tillsammans eller föreläsningen vi just haft, utan frågor om gruppdynamik, individualism och öppenhet gentemot mina medmänniskor. En bra dag kan jag ärligt talat känna mig lite "förmer" än de andra, de känner varandra och jag känner andra. Jag har underbara vänner och ett kontaktnät som är allt annat än snävt, vilket jag är väldigt tacksam över. Men andra dagar känner jag mig sämst, tror att alla ser ner på mig och känner att jag helst av allt skulle vilja tillhöra, bara bli medbjuden och accepterad för den jag är. Som att jag tillhör allt och inget på samma gång.