niskalainen

Joråsåatte.

En gång i tiden var jag vad jag själv kallade för effektiv (Läs: stressad med hundraen bollar i luften samtidigt och inte så mån om mig själv utan mer mån att duga inför andra och klara så mycket som möjligt). Det finns inte kvar längre. I huvudet kanske men inte i kroppen. För om jag hade massa saker att göra så var jag vaken hela nätter för att bli klar med dessa saker, hur viktiga de nu var, mest bara för att ha gjort skiten. Jag stressade hit och dit utan hejd och min kropp var på högvarv. Idag går det bara inte! Jag försöker, men min kropp simmar i hubba-bubba vilket är oerhört frustrerande för min hjärna när jag vaknar kl 05:00 på morgnarna och inte kan somna om utan ligger och tänker. Det där eviga tänkandet. Huva.

Någonstans inser jag ju att jag är inne i en process och som Ella säger är alla processer kantade med bakslag. Så är det bara. Och jag inser att kropp och hjärna inte riktigt hänger ihop på allt detta än, de är helt enkelt inte överens.

Samtidigt är det skönt. Att kroppen stannat av alltså. Den begär av mig att jag tar den ut på träningspass flera gånger i veckan, den kräver frisk luft, den bönar och ber om snäll mat och om många pauser. Den vill ha dagsljus. Så jag ger den det. Försöker, åtminstone. Inte så mycket att göra helt enkelt, bara lyda. Men de där hjärnspökena, de är svårare. Lyssnar inte på mig alls. Skiter i att kroppen vill sova. Struntar blankt i mina djupa andetag. Parasiter!
 
Det konstigaste av det konstiga är avsaknaden av logik i det hela. När jag ligger vaken där på morgonen med alla "måste göra" snurrandes i huvudet vet jag precis vad jag ska ta tag i när dagen startat. När jag ätit frukost och befinner mig på skolan kan jag bara inte komma på¨vad som var så viktigt. Och jag tycker jag säger nej nej nej till saker och ting men ändå blir en eftermiddag som jag planerat på ett visst sätt helt annorlunda, uppfylld med andra saker.

När ska jag lära mig?