niskalainen

Den här måndagen har varit riktigt lång. Jag känner det nu, i kroppen och i huvudet. Min andning behöver sjunka typ 2 meter ner i magen, den har liksom fixerats till axlarna någonstans och där gör den inte mycket nytta.

Så blir jag av stress. Ett kolli med ömma leder. En ragata med känsla för konflikt. En martyr som inte ännu nått ljuset i tunneln. Ja, ni vet kanske vad jag menar?

Här kommer en hyllning till måndagarna:

Tell me why I don´t like mondays"





Om 33 minuter firar vi tisdagen hörrni.