niskalainen

...så befinner jag mig i boston om två veckor. Skitläskigt. Ni vet den där känslan när man undrar varför varför varför man nödvändigtvis tyckte det här var en bra idé och varför inte allt bara kan få vara normalt och lugnt. Börjar utveckla en starkare seperationsångest från familjen än jag någonsin haft tidigare under mitt vuxna liv tror jag. Att somna i natt var inte lätt, var väldigt stressad och less och otroligt trött men somna var det inte tal om de första tre timmarna efter att jag lagt mig. Vred och vände mig i lätt ångest. Men vad skönt det var när W skickade ett mess tidigare under kvällen strax efter att tårarna runnit och allt kändes hopplöst där det stod typ 'sen har jag en känsla av att du är ledsen, är du det?' Jaaa. Känslan med 65 mils avstånd var korrekt och det var jag väldigt tacksam över då. Mer kaffe.