niskalainen

För 8 år sedan, när jag var 16 år och gick första året på gymnasiet, kom jag på mig själv med att ha gått upp väldigt mycket i vikt. Det bara slog mig en dag, fast andra hade nog märkt det tidigare än så. Vågen stod på 85 kg och trots mina 175 cm så var det lite väl många kilo tyckte jag. Så i januari -01 vände jag på min dagbok och lät ena halvan av den bli min målsättningsbok där jag skrev inspirerande ord till mig själv, några "måste ha" i kylen (typ blomkål, morötter, citron och sånt som kunde dämpa sötsug), några "kom ihåg" (t.ex ALLTID VATTENFLASKA MED!) och självklart MÅLVIKT. Jag skrev målvikt (75 kg) och delmål (realistiska sådana) per 4-6 vecka. Första delmålet var min 17-årsdag i februari vilket i sig blev extra peppande, tänk om jag verkligen skulle klara 3 kg till dess! Jajemen, jag klarade vartenda delmål och nådde målvikten innan sommaren var över. Jag var ju redan ute i stallet nästan varje dag och höll igång, men nu bytte jag även ut några av 10-minutersbussresorna mot 45-minuterspromenader till eller hem från stallet istället.

När våren kom började jag springa i Hackstaspåret. Jag kommer ihåg att det var ett viktigt mål att klara av att springa 5 km utan att behöva stanna, något jag inte gjort hittills. Jag hade helt enkelt inte försökt. Så jag började springa 2,5 km 2-3 ggr/vecka och ökade succesivt sträckan tills jag var uppe i 5 km. Återigen var ett mål nått, ett mål somv ar viktigt för min självkänsla och som fick mig att må bättre. Framförallt hade jag klarat det själv. Det är inte förrän idag när jag sitter och tänker tillbaka på det här som jag ser vilken unik tonåring jag var som tog mig an det här själv utan frågetecken och bara gjorde det.

Efter att de 5 km var nådda började jag springa varannan dag tills vintern kom och simhallen och gymmet blev aktuellt istället, men så fort snön smält bort från vägarna var jag ute igen. Varannan dag. Så har det fortsatt tills jag började jobba och inte behövde de fullt så regelbundna joggingturerna längre (jobb på hästgård eller som brevbärare tar rätt mycket på en ändå...). Istället tog jag mig an nästa mål, den magiska Milen. Domarudden visade sig vara ett bra alternativ för det, blandad terräng för att vara ett joggingspår och vacker natur. I juni 2005 sprang jag Österåkersmilen och kom in som 14:e kvinna, något jag var mycket nöjd med.

Några kg till har försvunnit från de 75 kg som jag hade som målvikt 2001 men det har aldrig varit någon tvekan om att hålla vikten, kroppen trivs helt enkelt här och jag är noga med att inte använda vågen som ett mått på välbefinnande. Äger inte ens någon våg. När dessutom kroppskomplexen mysteriskt försvann (jag lovar, det sa bara poff!) för 1½ år sedan så liksom omfördelade sig saker och ting och placerade sig där jag ville ha dem på kroppen, ännu ett bevis på tankens kraft. När negativa tankar inte längre tar en massa plats flödar positiva energier dit istället. Kan bli ett till überlångt inlägg någon annan dag... :)

Jag vet inte om ett lååångt blogginlägg kan vara till inspiration för någon, men det är viktigt det här att allt är möjligt.Ta reda på vad du vill och tro på dig själv. Bara gör det.