Hon MÅSTE lära sig hoppa på ett ben innan hon blir två!!
Lite så ligger jag och tänker när jag ammar Greta till sömns. Just nu är vi inne i en riktig rutinperiod då Greta somnar tidigt på kvällen och vaknar ca. 12 timmar senare (ja, hon sover hela natten och hon tankar lite då och då). Ibland somnar hon innan middagen, ibland precis efter och ibland som ikväll, en liten stund efter kvällsmelliset. Så här går det till:
Greta blir trött och sträcker sig efter napp och snutte.
Jag går in i sovrummet och Greta typ kastar sig mot sängen.
Vi lägger oss i sängen och ammar.
Greta somnar.
Jag ligger och lyssnar på hennes andetag och funderar seriöst på att somna jag med innan jag går ut (vardagsrummet är bredvid sovrummet och dörren är inte helt stängd, försök har gjorts att ha Greta i soffan med oss efter att hon somnat men sen nån gång i somras vill hon bara liggammas till sömns och hon blir bara störd av oss i soffan så hon ligger kvar i sängen som är uppbullad på kanterna och säker).
Ikväll tänkte jag extra intensivt när jag låg där och ammade: Vad är det som är så himla viktigt med att barnet snabbt lär sig somna själv? Vad är det jag missat? Vad är det för jätteproblem som stundar av att vi har en fullständigt omärkbar nattningsrutin som ändå är så oerhört klar och tydlig (eftersom vi bara följer Gretas behov just där och då)? Vad är det för hemskt som kommer hända? Och när?
Jag menar inte att folk har gjort fel som har tyckt det har varit viktigt att barnen snabbt ska lära sig somna själva, utan det jag undrar är varför det verkar vara kutym? Det är som om folk rätt ofta skäms litegrann över att säga att de ammar barnet till sömns eller ligger bredvid tills barnet somnat, eller vyssjar barnet i famnen.
Jag återkopplar till mig själv. Den plats där jag alltid, oavsett tid på dygnet eller hur uppe i varv jag är, blir avslappnad och dåsig är när jag ligger med huvudet på min makes bröstkorg. Där har jag somnat måååånga gånger mitt under något samtal och vaknat av att jag ligger på min egna, avsvalnade dreggelpöl. Jag ÄLSKAR att somna så, även om jag vaknar till i dreggelpölen och måste byta ut W mot en huvudkudde istället. Somna själv får man göra så oerhört många gånger i livet, tänk tillbaka på tonåren bara. Sex år av olycklig kärlek där man inte hade velat något annat än att somna bredvid någon som höll om en. Så vad skulle göra mig till den som bestämmer att Greta, ett snart tretton månader gammalt barn, nu är redo att somna själv på kvällarna?
Så angående rubriken, det kan ju bli lite som att skapa något som kan bli ett stort problem.
Hon kommer ju ändå göra det när det är dags, eller?
Så resonerar jag med... ammar min 7 månadersbebis till sömns 6 av 7 dagar i veckan. En kväll i veckan är jag på körövning och då somnar bebis på sin pappa med nappen. Funkar bra så varför inte fortsätta. :-)
Känner mig ibland lite utanför när de flesta jag pratar med introducerar välling och försöker få barnen att somna själv. Men jag gör det som känns rätt för mig och bäst för mitt barn. :-)
Exakt! Jag ammar min 14-månaders till sömns och har inga planer på att sluta. Vi har haft allt annat än enkla nattningar så jag vet inte hur jag hade överlevt utan amningen.
Än en gång ett så bra inlägg... våra små har alltid haft svårt att visa att dom är trött och har alltid varit lite rädda för att somna. TRor det är lite det här att om jag somnar så försvinner människor, saker och det händer saker jag missar. Så dom har alltid fått somna hos oss..
Tack för det här inlägget!
Mitt barn är 9 månader och amningen är vår "nattningsrutin". Den där kvällsrutinen känns så himla tjatig och är ibland jobbig att stå emot. Till och med min släkting som är bvc-sköterska (och brukar hålla inne med råd om man inte ber om dem) slängde ur sig: Men snart får hon lära sig att sova i egen säng. Jag kände bara: Varför då? Men orkade inte diskutera så jag bara mmade. Men egentligen borde man ju fråga varför då, fast jag orkar inte varje gång. Jag upplever ofta att när man går efter barnet så är det flummigt, men går man efter det alla andra gör så är det bra. Frågan är fortfarande varför.
Skönt med internet där man hittar fler som tänker likadant.
Tack för det här inlägget!
Mitt barn är 9 månader och amningen är vår "nattningsrutin". Den där kvällsrutinen känns så himla tjatig och är ibland jobbig att stå emot. Till och med min släkting som är bvc-sköterska (och brukar hålla inne med råd om man inte ber om dem) slängde ur sig: Men snart får hon lära sig att sova i egen säng. Jag kände bara: Varför då? Men orkade inte diskutera så jag bara mmade. Men egentligen borde man ju fråga varför då, fast jag orkar inte varje gång. Jag upplever ofta att när man går efter barnet så är det flummigt, men går man efter det alla andra gör så är det bra. Frågan är fortfarande varför.
Skönt med internet där man hittar fler som tänker likadant.
Tack för det här inlägget!
Mitt barn är 9 månader och amningen är vår "nattningsrutin". Den där kvällsrutinen känns så himla tjatig och är ibland jobbig att stå emot. Till och med min släkting som är bvc-sköterska (och brukar hålla inne med råd om man inte ber om dem) slängde ur sig: Men snart får hon lära sig att sova i egen säng. Jag kände bara: Varför då? Men orkade inte diskutera så jag bara mmade. Men egentligen borde man ju fråga varför då, fast jag orkar inte varje gång. Jag upplever ofta att när man går efter barnet så är det flummigt, men går man efter det alla andra gör så är det bra. Frågan är fortfarande varför.
Skönt med internet där man hittar fler som tänker likadant.
Vackert och klokt, jag resonerar exakt likadant med min flicka som snart fyller 15 månader. Och när jag hör om andras nattliga draman och frustrationer tycker jag nog amningen och samsovandet framstår som en väldigt rationell "metod".
För vår del funkade det rätt bra tills hon blev 6-7 månader. Hon sov i och for sig aldrig så bra som din tjej, men ok. Hade hon sovit så bra som din Greta och fortswatt göra det hade jag ALDRIG ändrat en fungerande rutin. Nå, krypningen började- dygnet runt vid 6-7 månader. Skräcken för att hon skulle ramla ur sängen då hon liksom kröp jämt jämt jämt. Det var som att hjärnan sa till henne att krypa hela tiden, även i sömnen. Lik en kamikazepilot kastade hon sig gärna ut också och hade vi tur hann vi fånga henne. Därutöver började hon vakna ofta ofta ofta. Numera med 30-60 minuters mellanrum. Enligt sömnexperterna beror det på att hon inte själv kan somna om när hon vaknar varje timme (vilket alla bebisar tydligen gör). För att få henne att somna om själv ska vi alltså lära henne att somna själv. Efter två månader när man bara fått sova 30-45 minuter i sträck varannan natt (tack gode gud att vi är två) är man inte så kaxig kan jag säga. Vi ska prova att få henne att somna själv nu. Om det löser vår nattsömn, så han hon bara vaknar kanske 3-4 ggr på en natt (vilken dröm det vore!) då tänker jag kyssa bvc-sköterskans fötter. Skulle hon sova som din tjej skulle jag däremot ALDRIG ändra den rutinen. Det är ju en dröm.
Emma: Jag har också känt mig utanför men nu vet de runt omkring mig lite hur jag funkar och hur vi ser på saker och ting. Det känns skönt för det är en accepterande miljö där man är okej fast man gör annorlunda än någon annan. Precis som det ska vara tycker jag!
F:Härligt att höra!
Sofie: Visst är det skönt att kunna erbjuda den tryggheten :-)
Esmes mamma: Kan bara instämma!
haren: Tack för att du berättade om er situation! Det är inte svårt att förstå att er situation blivit ohållbar och att ni verkligen har anledning att testa något annat, sömnbrist är inte att leka med. Greta kan amma 15-20 gånger vissa nätter och runt 5-6 gånger i normala fall men hon vaknar liksom aldrig utan somnar om själv under tiden hon ammar (jag med). På det sättet har vi haft tur, tror jag gått upp med henne på natten en enda gång under dessa 13 månader när hon fick för sig att det vara latjolajban vid 02:00.
Det är det här jag tror på med att dela med sig, att man får mer förståelse för folks olika typer av erfarenheter.
Kan bara säga att haren inte är ensam om att ha barn med såna sömnsvårigheter...
Vi hade lillan i sängen med oss tills hon var ca 7-8 månader men då började hon fara runt i sängen så ingen av oss andra kunde sova riktigt, så då fick hon börja sova i egen säng. Kan inte säga att det här med att somna själv blivit sämre efter det, men däremot sover hon sämre på natten och vaknar fler ggr nu än när hon sov bredvid oss. (Vi vuxna sover dock bekvämare.)
Från sista veckan i september fram tills för en-två veckor sedan vaknade hon alltid nån gång kl2-4 och då VÄGRADE hon somna om utan var vaken i ett par timmar. Hon ammade men ville sen inte ligga i sin egen säng, inte i våran säng, inte i min famn. Hon ville BARA sitta upp, men var för trött så hon orkade oftast inte sitta upp heller men ville i alla fall absolut inte sova...
Hon vaknar så gott som varje kväll, allt från 2 ggr till var 20:e minut, från att vi lägger henne vid 19 fram till ca 22-23.
Nu de allra sista veckorna har hon sovit nästan helt mellan 23-04, men ibland vaknar hon även i det intervallet, dock bara kanske max 4 ggr/natt.
Om hon vaknar vid 4 (eller senare) brukar hon vilja amma, och har vi tur så somnar hon om o sover fram till 6-7 sen.
De allra sista dagarna har hon sovit ca 23-05.30 och det är ju som en DRÖM även om hon sen inte somnar om utan man vackert får gå upp med henne vid 05.45.
Idag är dessutom andra kvällen som hon blivit HYSTERISK vid läggdags. Efter ett par "rävsovningar" där man är helt övertygad om att hon sover, men blir bevisad om motsatsen när man ska smyga ut ur sovrummet och följs av ett ILLVRÅL, så har vi nu backat bandet några månader och hon sover i bärselen på mig...
Skulle gärna vilja ha en universallösning men försöker trösta mig med att förhoppningsvis somnar hon själv när hon är tonåring i alla fall...
Och just for the record: Hade det funkat för oss att amma till sömns o hon SOV sen hade jag skitit fullständigt i allas åsikter o goda råd! :)
Haren! Samma här skönt att höra att man ej är ensam om dålig sömn! Tack!
