niskalainen

Igår skulle jag ut och springa. 8 kilometer i luuuugnt tempo hägrade men det blev inte ett enda rätt. Jag kände mig väldigt trött precis innan men tänkte att det var mitt omotiverade jag som gjorde mig hypokondrisk. Jo, tjena.

Efter att efter några hundra meter ha sprungit och småfisit som en häst i trav så blev det kaos i magen efter en kilometer. Bruna bönor i en cementblandare ungefär, fast i min mage. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag befann mig tjugo meter från en damtoalett när detta hände (tänk om jag bestämt mig för att springa vid bräntberget istället för nydala??) och rusade in där med världens diarré. Mumma.Och av någon anledning (varför gör man så här mot sig själv?) fortsatte jag därefter min löptur upp i spåret, trött, kallsvettig och i total obalans. Någonstans tänkte jag att jag fortfarande var hypokondrisk. Man måste väl kunna jogga med diarré?

Ett par hundra meter senare tänkte jag att jo, jag kan kanske ta mig runt men frågan är om jag inte kommer svimma på vägen och jag som glömt mobilen och allt. Så jag vände hem igen, gick i lugnt takt med cementblandaren igång. Ett par diarréattacker till väntade mig när jag kom hem och fortfarande känns inte magen helt okej. Undrar om det är magsjuka eller något jag ätit, jag hoppas på det sistnämnda men jag fattar bara inte vad det skulle ha varit.

Åh, vad skönt det känns att ha delat med mig av det här.