niskalainen

Jag övergav dig idag. Jag undvek dig faktiskt. Jag kände inte för något och det blev ju inte bättre av regnet som öste ner hela dagen, som att få en citronskiva nerstoppad i ett öppet sår och sen salta på det. Men när jag pratade med Ann-Sofie vid 17:30 så kom jag på att det var exakt sex veckor kvar tills mitt flyg till Stockholm ska lyfta och det gjorde att det faktiskt känns mycket bättre.

Jag kan lova er alla att inget är så motiverande för en hemresa som att ens fästman redan har åkt hem. Hela den här dagen har varit ett antiklimax med den där känslan av att jag bara vill sticka, jag är riktigt otålig över att få komma hem. Men det finns en tid för allt och så fort jag kommer in i vardagen igen så kommer jag inte behöva oroa mig över att tiden ska gå fort. För några veckor sen ville jag att tiden skulle gå långsamt min sista tid här i Boston men det har gått över nu. Hurra.

Nu ska jag hitta något roligt att läsa (funderar seriöst på att återuppta twilightserien från början) och sen slockna. Imorgon förmiddag kommer Anneli hit och ska prova ett par svarta byxor och jag har en liten, yttepytteplan på att hinna träna före dess. Jag tränade lite idag men pallade bara 30 minuter på löpbandet innan vänsterknäet gav sig till känna. Någon knäspecialist som kan förklara varför det bara börjar göra ont när jag springer på löpbandet? Det brukar bli lite bättre när jag har några procents lutning men idag fungerade inte ens det. Det gör ändå inte ont direkt i knäet, mer på sidan av men jag känner ingenting när jag klämmer på musklerna. Jag kunde knappt gå ner för trappan efteråt för det gör så ont när jag böjer benet.

Imorgon klockan 09:00 har de ett styrkepass som skulle vara skönt att gå på. Det blir ju en sommar i år också vet ni och då vill jag orka springa länge i sveriges underbara skogar.

Den tionde maj kl.17:30 EST lyfter mitt flyg, nu är det mindre än sex veckor kvar... Godnatt!