Jo, jag vet...
att jag inte har något att oroa mig över. Ändå kan sådana där konstiga känslor dyka upp som svartsjuka, avundsjuka, känslan av att inte duga, känslan av att vara minst på jorden, ensamhet, uttråkhet (oj, får jag patent på det ordet?) mm. Argkänslan, den där som får en att bli arg och less på människor i min omgivning och bara tycka några duger för min smak. Och sen det fruktansvärt dåliga samvetet som säger "och vaaaad ger dig rätten att tycka du är så jävla bra då??".
Jag ska bråka lite med de här känslorna. Jag ska slå på något. Jag ska äta middag.
Hör av mig och berättar hur upplösningen gick till.
Jag ska bråka lite med de här känslorna. Jag ska slå på något. Jag ska äta middag.
Hör av mig och berättar hur upplösningen gick till.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Typiskt svenskt att tänka så! De känslorna sitter i ryggmärgen sedan generationer .... Tänk bara tänk om alla kunde känna sig starka, underbara och känna att just de räcker till ... hur häftigt skulle det inte vara att bo i Sverige då??? Du duger! Du kan! Du får ta plats och du får dela med dig av den känslan! .... som ringar på vattnet sprider den sig, och tänk bara tänk vad som kan hända .... tanken är stor, mycket större och starkare än vi tror ... Syster yster
Trackback
